Urantiaboken - Kapitel 2
Guds väsen



DOWNLOADS ➔   DOWNLOAD  PDF   PDF w/English 

Urantiaboken    

DEL I. Centraluniversumet och superuniverserna

   Kapitel 2
Guds väsen



   Kapitel 2
Guds väsen

2:0.1 (33.1) EMEDAN människans högsta möjliga uppfattning om Gud består i hennes idé och ideal om en ursprunglig och infinit personlighet är det tillåtet, och kan det visa sig vara till hjälp, att studera vissa egenskaper hos den gudomliga naturen som tillsammans utgör Gudomens karaktär. Guds väsen kan bäst förstås av den uppenbarelse om Fadern som Mikael från Nebadon utvecklade i sin mångfasetterade undervisning och i sitt storartade jordiska liv i köttet. Det gudomliga kynnet kan också förstås bättre av människan om hon anser sig vara Guds barn och ser upp till Paradisskaparen som en sann andlig Fader.
2:0.2 (33.2) Guds väsen kan studeras i en uppenbarelse av enastående idéer, den gudomliga karaktären kan betraktas som en presentation av överjordiska ideal, men den mest upplysande och andligen mest uppbyggliga av alla uppenbarelser av den gudomliga naturen finner man i förståelsen av Jesu från Nasaret religiösa liv, såväl före som efter det att han hade uppnått fullt medvetande om sin gudomlighet. Om Mikaels inkarnerade liv tas som bakgrund till uppenbarelsen av Gud för människan vill vi försöka att med mänskliga ordsymboler föra fram vissa idéer och ideal om den gudomliga naturen, vilka möjligen kan bidra till att ytterligare belysa och förenhetliga människans uppfattning om väsendet och karaktären som den Universelle Faderns personlighet kännetecknas av.
2:0.3 (33.3) I all vår strävan att vidga och förandliga människans uppfattning om Gud är vi oerhört handikappade på grund av det dödliga sinnets begränsade kapacitet. Då vi utför vårt uppdrag är vi också allvarligt handikappade av språkets begränsningar och likaså av bristen på material som kan användas för illustrationsändamål eller jämförelse i vår strävan att beskriva gudomliga värden och presentera andliga betydelser för människans finita, dödliga sinne. All vår strävan att vidga människans uppfattning om Gud skulle vara nära nog lönlös om inte det dödliga sinnet vore innebott av den utgivna Riktaren från den Universelle Fadern och genomströmmat av Sanningens Ande från Skaparsonen. I förlitan på närvaron av dessa gudomliga andar i människans hjärta för hjälp till att vidga uppfattningen om Gud tar jag därför med glädje itu med mitt mandat att försöka ytterligare beskriva Guds väsen för människans sinne.

  1. Guds infinitet

2:1.1 (33.4) ”I beröringen av den Infinite kan vi inte förstå honom. De gudomliga fotstegen är okända.” ”Hans förstånd är utan gräns och hans storhet outrannsaklig.” Det bländande ljuset som höljer Faderns väsen är sådant att han för sina ringa varelser förefaller ”att dväljas i töcken”. Hans tankar och planer är inte endast outgrundliga utan han ”gör stora och outrannsakliga ting — under — flera än någon kan räkna”. ”Gud är för hög för vårt förstånd, hans år är flera än någon kan utrannsaka.” ”Men kan då Gud verkligen dväljas på jorden? Himlarna (universum) och himlarnas himmel (universernas universum) rymmer honom icke.” ”Hur outgrundliga är inte hans domslut och hur outrannsakliga hans vägar!”
2:1.2 (34.1) ”Det finns blott en Gud, den infinite Fadern, som även är en trogen Skapare.” ”Den gudomlige Skaparen är även den Universelle Härskaren, själarnas ursprung och bestämmelse. Han är den Högste Själen, det Ursprungliga Sinnet och den Obegränsade Anden i hela skapelsen.” ”Den store Övervakaren gör inga misstag. Han är lysande i sitt majestät och sin härlighet.” ”Gud Skaparen är helt utan rädsla och fiendskap. Han är odödlig, evig, självexisterande, gudomlig och givmild.” ”Hur ren och skön, hur djup och ofattbar är alltings himmelske Förfader!” ”Den Infinite är oöverträfflig däri, att han ger sig själv till människorna. Han är begynnelsen och slutet, Fadern till varje gott och fulländat syfte.” ”För Gud är allting möjligt; den evige Skaparen är orsakernas orsak.”
2:1.3 (34.2) Trots infiniteten i de överväldigande manifestationerna som Faderns eviga och universella personlighet präglas av är han obegränsat självmedveten om både sin infinitet och om sin evighet; likaså känner han helt sin fullkomlighet och makt. Han är den enda varelsen i universum, förutom sina gudomliga jämställda, som upplever en fullkomlig, riktig och fullständig bedömning av sig själv.
2:1.4 (34.3) Fadern tillgodoser ständigt och ofelbart de olika kraven på honom, så som de förändras från tid till annan i olika delar av hans totaluniversum. Den store Guden känner och förstår sig själv; han är i infinit bemärkelse självmedveten om fullkomlighetens alla ursprungliga egenskaper hos sig. Gud är inte en kosmisk tillfällighet; inte heller experimenterar han med universum. Universumhärskarna kan ge sig hän åt äventyr; Konstellationsfäderna kan experimentera; Systemcheferna kan öva sig; men den Universelle Fadern ser slutet från begynnelsen, och hans gudomliga plan och eviga syfte omsluter och förstår i själva verket alla hans underordnades experiment och äventyr i varje värld, system och konstellation i varje universum inom hans vida domäner.
2:1.5 (34.4) Ingenting är nytt för Gud, och ingen kosmisk händelse kommer någonsin som en överraskning; han bebor evighetens cirkel. Han är utom dagarnas begynnelse eller slut. För Gud finns inget förgånget, närvarande eller framtida; all tid är närvarande vid varje givet ögonblick. Han är den store och ende JAG ÄR.
2:1.6 (34.5) Den Universelle Fadern är absolut och obegränsat infinit till alla sina egenskaper; och detta faktum i sig utestänger honom automatiskt från all direkt personlig kontakt med finita materiella varelser och andra ringa skapade förståndsvarelser.
2:1.7 (34.6) Och allt detta gör det nödvändigt med sådana arrangemang som har bestämts för kontakt och kommunikation med hans mångahanda skapade varelser, för det första genom Guds Paradissöners personlighet som, ehuru fullkomliga i gudomlighet, även ofta blir en del av naturen hos de planetariska raserna av kött och blod och därmed blir en av er och en med er; sålunda blir Gud på sätt och vis människa, vilket inträffade vid utgivningen av Mikael som stundom kallades Guds Son och stundom Människoson. Och för det andra har vi den Oändlige Andens personligheter, de olika klasserna av serafiska härskaror och andra himmelska förståndsvarelser, som kommer nära de materiella varelserna av ringa ursprung och på så många sätt vårdar sig om dem och tjänar dem. Och för det tredje har vi de icke-personliga Mysterieledsagarna, Tankeriktarna, den uttryckliga gåvan från den store Guden själv som har sänts att dväljas i sådana varelser som människorna på Urantia, sänts utan kungörelse och utan förklaring. I ändlös riklighet nedstiger de från härlighetens höjder för att pryda och vistas i det ringa sinnet hos de dödliga som har kapacitet till gudsmedvetande eller potential till det.
2:1.8 (35.1) På detta sätt och på många andra sätt som är okända för er och helt bortom finit fattningsförmåga, sänker och i övrigt modifierar, utspäder och uttunnar Paradisfadern kärleksfullt och villigt sin infinitet för att kunna komma närmare det finita sinnet hos sina skapade barn. Och sålunda är det möjligt för den infinite Fadern, genom en serie personlighetsutgivningar, som i avtagande grad är absoluta, att åtnjuta nära kontakt med de olika förståndsvarelserna i de många rikena i hans vidsträckta universum.
2:1.9 (35.2) Allt detta har han gjort, gör han nu, och kommer han för alltid att fortsätta att göra utan att det på minsta sätt skulle förminska hans sanna och verkliga infinitet, evighet och ursprunglighet. Och allt detta är absolut sant, trots att det är svårt att förstå, trots det mysterium det är inneslutet i eller trots att det omöjligen kan bli fullt förstått av sådana varelser som har sitt hemvist på Urantia.
2:1.10 (35.3) Emedan den Förste Fadern är infinit i sina planer och evig i sina syften är det i sig omöjligt för någon finit varelse att någonsin helt inse eller förstå dessa gudomliga planer och syften. De dödliga kan endast då och då, här och var, få en glimt av Faderns syften då de uppenbaras i relation till förverkligandet av planen för de skapade varelsernas uppstigning, på dess successiva nivåer av universumprogression. Fastän människan inte kan uppfatta infinitetens betydelse, förstår och kärleksfullt omsluter den infinite Fadern helt visst och fullt finiteten hos alla sina barn i alla universer.
2:1.11 (35.4) Fadern delar gudomligheten och evigheten med ett stort antal högre Paradisvarelser, men vi ifrågasätter om infiniteten och den därav följande universella ursprungligheten delas fullt med några andra än hans jämlika kompanjoner inom Paradistreenigheten. Personlighetens infinitet måste nödvändigtvis innefatta all finitet hos personligheten; därav sanningen — den bokstavliga sanningen — i den lära som förkunnar att ”vi lever, rör oss och har vår varelse i Honom”. Det fragment av den Universelle Faderns rena Gudom som bor i människan är en del av infiniteten hos det Första Stora Ursprunget och Centret, Fädernas Fader.

  2. Faderns eviga fullkomlighet

2:2.1 (35.5) Redan era forna profeter förstod att den Universelle Faderns väsen är evigt, utan begynnelse, utan slut och av cirkulär natur. Gud är faktiskt och evigt närvarande i sitt universum av universer. Han finns i det närvarande ögonblicket med allt sitt absoluta majestät och all sin eviga storhet. ”Fadern har liv i sig själv, och detta liv är evigt liv.” Alltigenom de eviga tidsåldrarna har det varit Fadern som ”ger liv åt allt”. Infinit fullkomlighet kännetecknar den gudomliga integriteten. ”Jag är Herren; jag förändras ej.” Vår kunskap om universernas universum avslöjar inte endast att han är ljusets Fader utan också att det inte vid hans handhavande av de interplanetariska angelägenheterna finns ”någon föränderlighet eller någon skugga av förändring.” Han ”kungör slutet från begynnelsen.” Han säger: ”Mitt rådslut skall gå i fullbordan; allt vad jag vill, det gör jag” ”enligt det eviga syfte som jag har uppenbarat i min Son”. Sålunda är planerna och syftena hos det Första Ursprunget och Centret som han själv: eviga, fullkomliga och för alltid oföränderliga.
2:2.2 (35.6) Det finns slutlig fullständighet och fullkomlig mogenhet i Faderns beslut. ”Vad än Gud gör, det är för evigt; ingenting kan läggas därtill och ingenting tagas därifrån”. Gud ångrar inte sina ursprungliga syften uppkomna ur vishet och fullkomlighet. Hans planer står fast, hans råd är oföränderligt, medan hans handlingar är gudomliga och ofelbara. ”Tusen år är för honom endast som gårdagen då den är förbi och som en nattvakt”. Gudomlighetens fulländning och evighetens omfattning ligger för alltid bortom det fullt begripliga för de dödligas begränsade sinne.
2:2.3 (36.1) Reaktionerna hos en oföränderlig Gud vid verkställandet av hans eviga syfte kan synas variera i enlighet med de föränderliga attityderna och skiftande sinnesstämningarna hos hans skapade förståndsvarelser; det betyder att de till synes och ytligt sett kan variera; men under ytan och bortom alla yttre manifestationer finns fortfarande den evige Gudens oföränderliga syfte och eviga plan.
2:2.4 (36.2) Ute i universerna måste fullkomligheten nödvändigtvis vara en relativ term, men i centraluniversumet, och i synnerhet i Paradiset, är fullkomligheten outtunnad; i vissa faser är den rentav absolut. Treenighetens manifestationer varierar uppvisandet av gudomlig fullkomlighet men försvagar den inte.
2:2.5 (36.3) Guds ursprungliga fullkomlighet består inte i en anlagd rättfärdighet, utan hellre i den inneboende perfekta godheten som karakteriserar hans gudomliga väsen. Han är slutlig, hel och perfekt. Det fattas ingenting av skönheten och fullkomligheten i hans rättfärdiga karaktär. Och det gudomliga syftet med hela systemet av levande existenser i världarna i rymden är att lyfta upp dem till den höga bestämmelse som erfarenheten att dela Faderns paradisfulländning utgör. Gud är varken självcentrerad eller innesluten i sig själv; han upphör aldrig att utge sig själv åt alla självmedvetna varelser i det vidsträckta universernas universum.
2:2.6 (36.4) Gud är evigt och i infinit bemärkelse fullkomlig. Han kan inte personligen känna ofullkomlighet som sin egen erfarenhet, men han delar medvetandet om all den ofullkomlighet som samtliga kämpande varelser i alla Paradisskaparsöners evolutionära universer erfar. Den fullkomliga Gudens personliga och befriande beröring beskuggar de dödliga varelsers hjärtan och genomströmmar deras väsenden som har nått upp till det moraliska urskiljandets universumnivå. På så sätt, såväl som genom den gudomliga närvarons kontakter, deltar den Universelle Fadern i själva verket i erfarenheter som präglas av omognad och ofullkomlighet i varje evolverande moralvarelses levnadsbana i hela universum.
2:2.7 (36.5) Mänskliga begränsningar, potentiell ondska, är inte en del av den gudomliga naturen, men de dödligas erfarenheter av det onda och alla människans förhållanden till det är i högsta grad en del av Guds ständigt expanderande självförverkligande i tidens barn — varelser med moraliskt ansvar som har skapats eller evolverats av varje Skaparson som har utgått från Paradiset.

  3. Rättvisa och rättfärdighet

2:3.1 (36.6) Gud är rättfärdig; därför är han rättvis. ”Herren är rättfärdig i alla sina gärningar.” ”’Utan orsak har jag ej gjort vad jag har gjort’, säger Herren”. ”Herrens domslut är sanna och rättfärdiga alltigenom.” Den Universelle Faderns rättvisa kan inte påverkas av hans skapade varelsers handlingar och verksamhet, ”ty det finns inget fördärv hos Herren vår Gud; Han har inga favoriter och tar inte emot gåvor”.
2:3.2 (36.7) Hur fåfängt är det inte att barnsligt vädja till en sådan Gud, att han måtte ändra sina oföränderliga påbud så att vi kunde undvika de rättvisa konsekvenserna av verkan av hans visa naturlagar och rättfärdiga andliga mandat! ”Far icke vilse; Gud låter inte gäcka sig, ty vad människan sår det skall hon ock skörda.” Det är sant att även då det rättvisa är att skörda frukterna av missgärningarna är denna gudomliga rättvisa alltid mildrad av barmhärtigheten. Infinit visdom är den evige skiljedomaren som bestämmer proportionerna mellan rättvisa och barmhärtighet som skall utmätas i varje given situation. Det största straffet för missgärningar och avsiktligt uppror mot Guds styre (i verkligheten en oundviklig följd därav) är förlust av existensen som individuell undersåte under detta styre. Det slutliga resultatet av helhjärtad synd är tillintetgörelse. Sådana syndidentifierade individer har i sista hand förstört sig själva genom att bli helt overkliga av att ge sig hän åt fördärvet. En sådan varelses faktiska försvinnande dröjer emellertid alltid tills den föreskrivna rättsordning, som gäller i det universumet, till fullo har blivit tillämpad.
2:3.3 (37.1) Existensens upphörande förkunnas vanligen vid domen över världen eller världarna för ifrågavarande domperiod eller tidsålder. I en sådan värld som Urantia sker det vid slutet av en planetarisk ”domperiod”. Existensens upphörande kan vid sådana tillfällen förkunnas genom ett samstämmigt beslut av alla domstolar inom de olika domkretsarna, börjande med det planetariska rådet, upp genom Skaparsonens domstolar till Dagarnas Fornas domstolsinstanser. Beslutet om upplösning fattas i superuniversumets högre domstolar efter en obruten bekräftelse av anklagelsen som kommer från den sfär där missdådaren har sin hemvist; och när förintelsedomen har bekräftats i högsta instans, verkställs den direkt av de domare som är bosatta inom superuniversumets högkvarter och där de verkar.
2:3.4 (37.2) När denna dom slutgiltigt har bekräftats blir den med synden identifierade varelsen ögonblickligen som om han aldrig hade funnits till. Det finns ingen uppståndelse från ett sådant öde; det är för alltid och för evigt. Identitetens levande energifaktorer upplöses av tidens förändringar och rymdens förvandlingar till de kosmiska potentialer som de en gång uppstod från. Vad den fördärvades personlighet angår, så mister den sin möjlighet till en fortgående livsmekanism som följd av att varelsen inte har fattat de beslut och slutliga avgöranden som skulle ha garanterat evigt liv. När sinnet i kombination med personligheten fortsättningsvis omfattar synden och när detta kulminerar i fullständig identifiering med fördärvet, då absorberas en sådan isolerad personlighet i skapelsens översjäl, efter det att livet har upphört, efter den kosmiska upplösningen, och blir en del av den Suprema Varelsens evolverande erfarenhet; aldrig framträder den igen som en personlighet, dess identitet blir som om den aldrig hade existerat. Om det gäller en personlighet som har hyst en Riktare överlever de erfarenhetsmässiga andevärdena i den fortlevande Riktarens verklighet.
2:3.5 (37.3) I varje kamp mellan aktuala verklighetsnivåer i universum segrar personligheten på den högre nivån till slut över den lägre nivåns personlighet. Denna ofrånkomliga utgång som motsättningarna i universum får är oskiljaktigt behäftad med att gudomligheten i det kvalitativa är lika med graden av viljevarelsernas verklighet och aktualhet. Ren ondska, fullständigt felande, överlagd synd och oförminskat fördärv är av naturen och automatiskt självmordsartade. Sådana attityder präglade av kosmisk overklighet kan överleva i universum endast på grund av övergående barmhärtighetstolerans i väntan på verkan av de mekanismer som enligt universumdomstolarnas rättfärdiga utslag bestämmer vad som är rättvist och finner vad som är lämpligt.
2:3.6 (37.4) Skaparsönernas styre i lokaluniverserna består i skapande och förandligande. Dessa Söner ägnar sig åt att effektivt verkställa paradisplanen för de dödligas progressiva uppstigande, åt att rehabilitera rebeller och sådana som tänker fel; men när alla dessa kärleksfulla strävanden slutligt och för alltid har blivit avvisade verkställs det slutliga beslutet om upplösning genom krafter som verkar inom Dagarnas Fornas jurisdiktion.

  4. Den gudomliga nåden

2:4.1 (38.1) Barmhärtighet är helt enkelt rättvisa mildrad av den visdom som växer fram ur fulländad kunskap och full förståelse för de naturliga svagheterna och miljöbetingade handikappen hos finita varelser. ”Vår Gud är full av barmhärtighet, Han är nådig, långmodig och stor i mildhet.” Därför ”skall var och en som åkallar Herren bli frälst” ”ty Herren förlåter ymnigt”. ”Herrens nåd varar från evighet till evighet”; ja, ”Hans nåd varar för evigt.” ”Jag är Herren som gör nåd, rätt och rättfärdighet på jorden, ty till dessa har jag behag.” ”Icke av villigt hjärta plågar jag människors barn eller vållar dem bedrövelse,” ty jag är ”barmhärtighetens Fader och all trösts Gud.”
2:4.2 (38.2) Gud är av sig själv vänlig, på ett naturligt sätt medlidande och för evigt barmhärtig. Och aldrig behövs det någon påtryckning för att hans kärleksfulla vänlighet skall flöda fram. Den skapade varelsens behov är helt tillfyllest för att garantera det fulla flödet av Faderns kärleksfulla barmhärtighet och frälsande nåd. Emedan Gud vet allt om sina barn är det lätt för honom att förlåta. Ju bättre människan känner sin nästa desto lättare är det för henne att förlåta, till och med älska, denne.
2:4.3 (38.3) Endast den urskiljning som bottnar i infinit visdom gör det möjligt för en rättfärdig Gud att skipa rättvisa och barmhärtighet på samma gång och i varje given situation i universum. Den himmelske Fadern plågas aldrig av motstridiga attityder gentemot sina barn i universum; Gud är aldrig ett offer för attitydmässiga motstridigheter. Guds allvetande styr ofelbart hans fria vilja till att välja det universumbeteende som fullständigt, samtidigt och till lika delar tillfredsställer kraven av alla hans gudomliga attribut och hans eviga väsens infinita kvaliteter.
2:4.4 (38.4) Barmhärtighet är den naturliga och oundvikliga följden av godhet och kärlek. Den goda naturen hos en kärleksfull Fader kunde omöjligen låta bli att klokt visa varje medlem i varje grupp av hans barn i universum barmhärtighet. Evig rättvisa och gudomlig barmhärtighet utgör sammantaget det som i människans erfarenhet skulle kallas redbarhet.
2:4.5 (38.5) Den gudomliga barmhärtigheten representerar ett redbarhetsförfarande för anpassning mellan fullkomlighetens och ofullkomlighetens universumnivåer. Barmhärtigheten är Suprematetens rättvisa anpassad till evolverande finita varelsers situation, evighetens rättfärdighet modifierad att motsvara tidens barns mest centrala intresse och välfärd i universum. Barmhärtigheten står inte i strid med rättvisan, utan är fastmer en förståelsefull tolkning av de krav som den högsta rättvisan ställer, då den på ett rättvist sätt tillämpas på de underordnade andliga varelserna och på de materiella varelserna i de evolverande universerna. Barmhärtigheten är Paradistreenighetens rättvisa som klokt och kärleksfullt tillämpas på de mångahanda förståndsvarelserna i tidens och rymdens skapelser, så som formuleras av den gudomliga visdomen och bestäms av det allvetande sinnet och den suveräna fria viljan hos den Universelle Fadern och alla hans associerade Skapare.

  5. Guds kärlek

2:5.1 (38.6) ”Gud är kärleken”; därför är hans enda personliga attityd gentemot alla ärenden i universum alltid en reaktion av gudomlig tillgivenhet. Fadern älskar oss tillräckligt för att ge oss sitt liv som gåva. ”Han låter sin sol gå upp över både onda och goda och låter det regna både över rättfärdiga och över orättfärdiga.”
2:5.2 (39.1) Det är fel att tänka att Gud skulle ha förmåtts till att älska sina barn på grund av att hans Söner har offrat sig eller hans underordnade varelser har medlat och uppsänt förböner, ”ty Fadern själv älskar er”. Det är som ett uttryck för denna faderliga tillgivenhet som Gud sänder de underbara Riktarna att dväljas i människornas sinne. Guds kärlek är universell; ”var och en som vill får komma.” Han vill ”att alla människor blir frälsta, räddade genom att komma till kunskap om sanningen.” Han ”vill inte att någon förgås.”
2:5.3 (39.2) Skaparna är de allra första som försöker rädda människan från de ödesdigra följderna av hennes dåraktiga överträdelser av de gudomliga lagarna. Guds kärlek är av naturen en faderlig tillgivenhet; det är därför han ibland ”agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi skall få del av hans helighet”. Minns även under era svåraste prövningar att ”han i alla våra bedrövelser är bedrövad med oss”.
2:5.4 (39.3) Gud är gudomligt vänlig mot syndare. När rebeller återgår till rättfärdighet tas de nådefullt emot ”ty vår Gud skall beskära oss mycken förlåtelse”. ”Jag är den som utplånar dina överträdelser för min egen skull, och dina synder kommer jag icke mer ihåg.” ”Se vilken kärlek Fadern har bevisat oss därmed att vi får kallas Guds barn.”
2:5.5 (39.4) I sista hand är det största beviset på Guds godhet och den främsta orsaken att älska honom Faderns gåva som dväljs i er: Riktaren som så tålmodigt inväntar den stund då ni båda för evigt skall bli ett. Fastän ni inte kan finna Gud genom att söka, så kommer ni, om ni vill underkasta er andens ledning att ofelbart bli ledda, steg för steg, liv efter liv, genom universum efter universum och tidsålder efter tidsålder tills ni slutligen står inför den Universelle Faderns Paradispersonlighet.
2:5.6 (39.5) Hur orimligt att någon inte skulle dyrka Gud för att begränsningarna i människans natur och hindren i er materiella skapelse gör det omöjligt för er att se honom. Mellan dig och Gud finns ett enormt stort avstånd (fysisk rymd) att färdas. Det existerar likaså en stor klyfta av andlig olikhet att överbrygga; men, oavsett allt det som fysiskt och andligen skiljer dig från Guds personliga närvaro i Paradiset, stanna upp och begrunda den viktiga verkligheten att Gud lever i ditt inre; han har på sitt eget sätt redan slagit en bro över klyftan. Han har sänt av sig själv, sänt sin ande, att leva i dig och att arbeta tillsammans med dig, medan du framskrider på din eviga vandring genom universum.
2:5.7 (39.6) Jag finner det lätt och angenämt att dyrka en som är så stor och samtidigt så kärleksfullt hängiven den upplyftande omvårdnaden av sina ringa varelser. Det är naturligt för mig att älska en som är så mäktig i skapelsen och i kontrollen därav, och som ändå är så fullkomlig i godhet och så trogen i den kärleksfulla vänlighet som ständigt överskuggar oss. Jag tror att jag skulle älska Gud exakt lika mycket även om han inte vore så stor och mäktig, så länge han är så god och barmhärtig. Alla älskar vi Fadern mera på grund av hans väsen än för att vi inser hans häpnadsväckande egenskaper.
2:5.8 (39.7) När jag observerar Skaparsönerna och deras underordnade administratörer så tappert kämpande med de mångahanda svårigheterna i tiden, som är behäftade med universernas evolution i rymden, upptäcker jag att jag känner en stor och djup tillgivenhet för dessa mindre härskare i universerna. När allt kommer omkring tror jag att vi alla, inkluderande världarnas dödliga, älskar den Universelle Fadern och alla andra varelser, gudomliga eller mänskliga, därför att vi inser att dessa personligheter i sanning älskar oss. Upplevelsen att älska är i hög grad en direkt reaktion på upplevelsen att vara älskad. Då jag vet att Gud älskar mig skulle jag fortsätta att älska honom högt över allt även om han vore utan alla sina attribut av suprematet, ultimatet och absoluthet.
2:5.9 (40.1) Faderns kärlek följer oss nu och alltigenom de eviga tidsåldrarnas ändlösa cirkel. Då du begrundar den älskvärda naturen hos Gud finns det endast en rimlig och naturlig personlighetsreaktion: du kommer att allt mer älska din Skapare; du kommer att visa Gud en tillgivenhet jämförbar med den som ett barn visar en jordisk förälder; ty så som en far, en verklig far, en sann far älskar sina barn, så älskar den Universelle Fadern sina skapade söner och döttrar och vill för evigt deras bästa.
2:5.10 (40.2) Men Guds kärlek är en intelligent och förutseende föräldrakärlek. Den gudomliga kärleken verkar i förening med gudomlig vishet och alla andra infinita egenskaper hos den Universelle Faderns fullkomliga väsen. Gud är kärleken, men kärleken är inte Gud. Den största manifestationen av den gudomliga kärleken till dödliga varelser syns i utgivandet av Tankeriktare, men den största uppenbarelsen av Faderns kärlek syns i hans Son Mikaels utgivningsliv, så som han på jorden levde det idealiska andliga livet. Det är Riktaren i ert inre som individualiserar Guds kärlek till varje människosjäl.
2:5.11 (40.3) Stundom nästan pinas jag av att vara tvungen att beskriva den himmelske Faderns gudomliga tillgivenhet för sina barn i universum genom att använda den mänskliga ordsymbolen kärlek. Fastän denna term verkligen anger den högsta uppfattningen om respekt och tillgivenhet i mänskliga förhållanden betecknar den ofta mycket sådant i mänskliga förhållanden som är ytterst tarvligt och ytterligt olämpligt att beskrivas med ett ord som även används för att ange den levande Gudens ojämförliga tillgivenhet för sina varelser i universum! Hur olyckligt att jag inte kan använda någon överjordisk och exklusiv term som skulle förmedla till människans sinne den sanna naturen och den utsökt vackra betydelsen som är förknippad med Paradisfaderns gudomliga tillgivenhet.
2:5.12 (40.4) När människan förlorar en personlig Guds kärlek ur sikte blir Guds rike endast det godas rike. Oberoende av det gudomliga väsendets infinita enhetlighet är kärleken det dominerande kännetecknet i Guds alla personliga förbindelser med sina varelser.

  6. Guds godhet

2:6.1 (40.5) I det fysiska universumet kan vi se den gudomliga skönheten, i den intellektuella världen kan vi urskilja den eviga sanningen, men Guds godhet finner man endast i den personliga religiösa erfarenhetens andliga värld. Till sitt sanna väsen är religionen en trosförtröstan på Guds godhet. Gud kunde vara stor och absolut inom filosofin, på något sätt rentav förståndsmässig och personlig, men i religionen måste Gud också vara moralisk; han måste vara god. Människan kunde frukta en stor Gud, men hon litar på och älskar endast en god Gud. Denna Guds godhet är en del av Hans personlighet, och dess uppenbarelse framträder till fullo endast i den personliga religiösa erfarenhet som Guds troende söner får.
2:6.2 (40.6) Religionen förutsätter att övervärlden av andenatur känner till och reagerar på de grundläggande behoven i människans värld. Evolutionell religion kan bli etisk, men endast uppenbarad religion blir andligt och sant moralisk. Den gamla uppfattningen att Gud är en Gudom dominerad av konungsmoral lyftes av Jesus upp till den tillgivet rörande, intima familjemoralens nivå som kännetecknar förhållandet mellan förälder och barn, vilket är det ömmaste och vackraste som finns i de dödligas erfarenhet.
2:6.3 (41.1) ”Rikedomen i Guds godhet leder den felande människan till ånger.” ”Idel goda och fullkomliga gåvor kommer ned från himlaljusens Fader.” ”Gud är god; han är en evig tillflykt för människans själ.” ”Herren Gud är barmhärtig och nådig. Han är långmodig och stor i godhet och sanning.” ”Pröva och se att Herren är god! Han låter sig vårda om dem som förtröstar på honom.” ”Nådig och barmhärtig är Herren. Han är frälsningens Gud.” ”Han helar dem som har förkrossade hjärtan, och själens sår förbinder han. Han är människans allsmäktige välgörare.”
2:6.4 (41.2) Fastän uppfattningen om Gud som en konung och domare fostrade en hög moralisk standard och skapade ett folk vilket som grupp respekterade lagen, så blev den enskilde troende lämnad i en sorglig ställning präglad av osäkerhet beträffande sin status i tiden och evigheten. Hebréernas senare profeter förkunnade Gud som Israels Fader; Jesus uppenbarade Gud som varje människovarelses Fader. De dödligas hela uppfattning om Gud blir på ett transcendent sätt upplyst av Jesu liv. Osjälviskhet är en naturlig del av föräldrakärleken. Gud älskar inte som en far, utan i egenskap av en far. Han är Paradisfadern för varje personlighet i universum.
2:6.5 (41.3) Rättfärdigheten förutsätter att Gud är ursprunget till den moraliska lagen i universum. Sanningen visar Gud som en uppenbarare, en lärare. Men kärleken ger och kräver tillgivenhet, söker en sådan förstående och förtroendefull samhörighet som existerar mellan förälder och barn. Rättfärdigheten kan vara en gudomlig tanke, men kärleken är en faders attityd. Det felaktiga antagandet att Guds rättfärdighet var oförenlig med den himmelske Faderns osjälviska kärlek förutsatte avsaknad av enhetlighet i Guds väsen och ledde direkt till utvecklandet av försoningsdoktrinen, som är ett filosofiskt angrepp såväl på Guds enhetlighet som på hans fria vilja.
2:6.6 (41.4) Den kärleksfulle himmelske Fadern, vars ande bor i hans barn på jorden, är inte en splittrad personlighet — en av rättvisa och en av barmhärtighet. Det behövs inte heller en medlare för att garantera Faderns välvilja och förlåtelse. Den gudomliga rättfärdigheten domineras inte av en strikt vedergällande rättvisa; Gud som fader överträffar Gud som domare.
2:6.7 (41.5) Gud är aldrig vredgad, hämndlysten eller arg. Det är sant att visheten ofta lägger band på hans kärlek, medan rättvisan påverkar hans barmhärtighet som har blivit försmådd. Hans kärlek till rättfärdigheten kan inte vara mindre än hans hat mot synden. Fadern är inte en inkonsekvent personlighet; den gudomliga enhetligheten är fullkomlig. I Paradistreenigheten existerar absolut enhetlighet trots att Guds jämlika har sin egen eviga identitet.
2:6.8 (41.6) Gud älskar syndaren och hatar synden; ett sådant uttalande är filosofiskt sant, men Gud är en transcendent personlighet, och personer kan endast älska och hata andra personer. Synden är inte en person. Gud älskar syndaren emedan denne är en personlighetsrealitet (potentiellt evig), medan Gud inte i förhållande till synden har någon personlig attityd, då synden inte är en andlig realitet; den är inte personlig, därför tar endast Guds rättvisa befattning med dess existens. Guds kärlek räddar syndaren; Guds lag tillintetgör synden. Denna attityd hos det gudomliga väsendet skulle uppenbarligen ändra om syndaren till slut skulle identifiera sig själv helt med synden, så som samma dödliga sinne också helt kan identifiera sig med Anderiktaren i människans inre. En sådan med synden identifierad dödlig skulle då bli helt oandlig till sin natur (och därför personligen overklig) och skulle erfara ett slutligt utsläckande av sin varelse. Overklighet, eller ens ofullständighet i de skapade varelsernas väsen, kan inte bestå för evigt i ett allt mera verkligt och i tilltagande grad andligt universum.
2:6.9 (42.1) Inför personlighetens värld upptäcker man att Gud är en kärleksfull person; inför den andliga världen är han en personlig kärlek; i den religiösa erfarenheten är han bådadera. Kärleken identifierar Guds medvetet väljande vilja. Guds godhet genomsyrar den gudomliga viljefriheten — den universella tendensen att älska, att visa barmhärtighet, att visa tålamod, att förlåta.

  7. Gudomlig sanning och skönhet

2:7.1 (42.2) All finit kunskap och förståelse som skapade varelser har är relativ. Information och kunskap, även om den har insamlats från höga källor, är endast relativt fullständig, lokalt riktig och personligt sann.
2:7.2 (42.3) Fysiska fakta är ganska likartade, men sanningen är en levande och flexibel faktor inom filosofin i universum. Evolverande personligheter är endast delvis visa och relativt sanna i sina kommunikationer. De kan vara säkra endast så långt som deras personliga erfarenhet sträcker sig. Det som uppenbarligen kan vara helt sant på ett ställe kan vara endast relativt sant i ett annat segment av skapelsen.
2:7.3 (42.4) Den gudomliga sanningen, den slutliga sanningen, är likartad och universell, men en berättelse om andliga ting, så som den framförs av mångahanda individer från olika sfärer, kan ibland variera i fråga om detaljer beroende på denna relativitet när det gäller kunskapens fullständighet och fullödigheten i den personliga erfarenheten, såväl som på längden och omfattningen av denna erfarenhet. Medan det Första Stora Ursprungets och Centrets lagar och påbud, tankar och attityder är evigt, infinit och universellt sanna, så är samtidigt deras tillämpning på och anpassning till varje universum, system, värld och skapad förståndsvarelse i enlighet med Skaparsönernas planer och förfaranden så som de fungerar i sina respektive universer, såväl som i harmoni med den Oändlige Andens och alla andra associerade himmelska personligheters lokala planer och förfaringssätt.
2:7.4 (42.5) Materialismens falska vetenskap skulle döma den dödliga människan till att bli en utstött individ i universum. Sådan partiell kunskap är potentiellt ond; det är kunskap som består av både gott och ont. Sanningen är vacker emedan den är både fullödig och symmetrisk. När människan söker sanningen strävar hon efter det gudomligt verkliga.
2:7.5 (42.6) Filosoferna gör sina grövsta misstag när de förirrar sig in i abstraktionens villfarelse, dvs. fokuserar uppmärksamheten på en aspekt av verkligheten och därefter förklarar att en sådan isolerad aspekt är hela sanningen. Den visa filosofen söker alltid det kreativa mönster som ligger bakom och existerar före alla fenomen i universum. Skapartanken föregår alltid den skapande handlingen.
2:7.6 (42.7) Intellektuellt självmedvetande kan upptäcka sanningens skönhet, dess andliga kvalitet, inte endast genom begreppets filosofiska följdriktighet utan säkrare och tillförlitligare genom den ständigt närvarande Sanningens Andes ofelbara gensvar. Känslan av lycka följer på igenkännandet av sanningen därför att den kan omsättas i handling; den kan levas ut. Besvikelse och sorg åtföljer villfarelsen därför att då något inte är en realitet kan det inte förverkligas i erfarenhet. Gudomlig sanning känns bäst igen på sin andliga arom.
2:7.7 (42.8) Den eviga strävan är efter förenande, efter gudomlig sammanhållning. De vitt utspridda fysiska universerna hålls samman i Paradisön; det intellektuella universumet hålls samman i sinnets Gud, Samverkaren; det andliga universumet är sammanhållet i den Evige Sonens personlighet. Men den isolerade dödliga i tiden och rymden hålls samman i Gud Fadern genom det direkta förhållandet mellan Tankeriktaren i människans inre och den Universelle Fadern. Människans Riktare är ett fragment av Gud och den söker alltid gudomlig förening; den hålls samman med och i det Första Ursprungets och Centrets Paradisgudom.
2:7.8 (43.1) Att urskilja den högsta skönheten innebär att verkligheten upptäcks och integreras: Att urskilja den gudomliga godheten i den eviga sanningen är den yttersta skönheten. Även tjusningen i den mänskliga konsten utgörs av harmonin i dess enhetlighet.
2:7.9 (43.2) Det stora misstaget i den hebreiska religionen låg däri att den inte kunde förena Guds godhet med vetenskapens faktiska sanningar och konstens tilltalande skönhet. Då civilisationen fortskred och då religionen fortsatte på samma okloka kurs med att överbetona Guds godhet och relativt sett utesluta sanningen och förbise skönheten, uppkom en tilltagande tendens hos vissa typer av människor att ta avstånd från den abstrakta och lösryckta uppfattningen om en isolerad godhet. Den överbetonade och isolerade moralen i dagens religion som inte lyckas behålla hängivenheten och trofastheten hos mången människa i det tjugonde århundradet, skulle rehabilitera sig själv om den förutom sina moraliska bud lika väl skulle notera vetenskapens, filosofins och den andliga erfarenhetens sanningar samt den fysiska skapelsens skönhet, charmen i den intellektuella konsten och storheten i den genuina utmejslade karaktären.
2:7.10 (43.3) Den religiösa utmaningen i denna tidsålder gäller för de fjärrsynta och förutseende män och kvinnor med andlig insikt som vågar bygga en ny och tilltalande livsfilosofi som baserar sig på de utvidgade och utomordentligt integrerade moderna uppfattningarna om kosmisk sanning, universumskönhet och gudomlig godhet. En sådan ny och rättfärdig moralsyn kommer att attrahera allt som är gott i människans sinne och den kommer att bli en utmaning för det som är bäst i människans själ. Sanning, skönhet och godhet är gudomliga realiteter, och då människan kliver högre upp på det andliga livets stege blir den Eviges suprema kvaliteter allt mera koordinerade och förenade i Gud, som är kärlek.
2:7.11 (43.4) All sanning — materiell, filosofisk eller andlig — är både vacker och god. All verklig skönhet — materiell konst eller andlig symmetri — är både sann och god. All genuin godhet — vare sig personlig moral, social rättvisa eller gudomlig omvårdnad — är lika sann och vacker. Hälsa, sunt sinnestillstånd och lycka är föreningar av sanning, skönhet och godhet så som de blandas i människans erfarenhet. Sådana nivåer av effektivt liv är ett resultat av föreningen av energisystem, idésystem och andesystem.
2:7.12 (43.5) Sanningen är följdriktig, skönheten tilldragande, godheten stabiliserande. Och när dessa värden av det som är verkligt koordineras i personlighetserfarenheten är resultatet en högklassig kärlek betingad av vishet och begränsad av lojalitet. Den verkliga avsikten med all utbildning i universum är att åstadkomma en bättre koordinering av världarnas isolerade barn med de större realiteterna i deras ökande erfarenhet. Verkligheten är finit på människans nivå, infinit och evig på de högre och gudomliga nivåerna.
2:7.13 (43.5) [Framfört av en Gudomlig Rådgivare med behörighet av Dagarnas Forna i Uversa]



Back to Top