Urantiaboken - Kapitel 88. Fetischer, trollmedel och magi

(UF-SWE-001-2010-1)

Urantiaboken   

DEL III: Urantias historia

Kapitel 88. Fetischer, trollmedel och magi



Kapitel 88. Fetischer, trollmedel och magi

88:0.1 (967.1) UPPFATTNINGEN om att en ande kan ta sin boning i ett livlöst föremål, i ett djur eller i en människa är en mycket gammal och ärevördig tro; den har funnits sedan religionens utveckling började. Denna lära om andebesatthet är varken mer eller mindre än fetischism. Vilden dyrkar inte nödvändigtvis fetischen. Helt logiskt dyrkar och vördar han anden som bor i den.

88:0.2 (967.2) Till en början trodde man att anden i en fetisch var en död människas vålnad, senare antogs de högre andarna ha sin boning i fetischer. Så småningom införlivade fetischkulten alla de primitiva föreställningarna om vålnader, själar, andar och besatthet av demoner, onda andar.

1. Tron på fetischer

88:1.1 (967.3) Den primitiva människan ville alltid göra allting ovanligt till en fetisch; slumpen gav därför upphov till många. En människa är sjuk, någonting händer och hon blir frisk. Detsamma gäller många mediciners rykte och de slumpartade metoderna för behandling av sjukdomar. Föremål med anknytning till drömmar omvandlades lätt till fetischer. Vulkaner men inte berg blev fetischer, likaså kometer men inte stjärnor. Människan under de forna tiderna ansåg att stjärnfall och meteorer betydde att speciella andar kom på besök till jorden.

88:1.2 (967.4) De första fetischerna var säreget märkta småstenar, och allt sedan dess har människan sökt efter ”heliga stenar”. Ett pärlband var en gång en samling heliga stenar, ett batteri av trollmedel. Många stammar hade fetischstenar, men få finns kvar så som Kaba-stenen och Scone-stenen. Eld och vatten hörde också till de tidiga fetischerna, och elddyrkan samt tron på heligt vatten förekommer fortfarande.

88:1.3 (967.5) Trädfetischerna representerade en senare utveckling, men bland en del stammar ledde den ihållande naturdyrkan till en tro på trollmedel som beboddes av något slag av naturande. När växter och frukter blev fetischer var de tabu som föda. Äpplet var bland de första som föll inom denna kategori. Folken i Främre Orienten åt aldrig äpplen.

88:1.4 (967.6) Om ett djur åt människokött blev det en fetisch. På detta sätt blev hunden ett heligt djur bland parserna. Om fetischen är ett djur och vålnaden har sitt stadigvarande hemvist i djuret, då kan fetischismen snudda vid reinkarnationstanken. På många sätt avundades vildarna djuren; de kände sig inte överlägsna djuren, och ofta fick de namn efter sina favoritdjur.

88:1.5 (967.7) När djur blev fetischer blev det tabu att äta köttet av fetischdjuret. Apor och markattor som påminde om människan blev tidigt fetischdjur, senare ansågs ormar, fåglar och svin också som sådana. En tid var kon fetisch och mjölken tabu medan avföringen var mycket uppskattad. Ormen vördades i Palestina, i synnerhet av fenicierna som liksom judarna ansåg den vara språkrör för onda andar. Även många nutida människor tror på reptilernas trollkraft. Från Arabien vidare genom Indien till de röda människornas moqui-stam med sin ormdans har ormen vördats.

88:1.6 (968.1) Vissa veckodagar var fetischer. Under långa tider har fredagen ansetts vara en olycklig dag och nummer tretton ett ont tal. Lyckonumren tre och sju kom från senare uppenbarelser; fyra var den primitiva människans lyckotal, och det kom sig av att man tidigt lärde känna de fyra väderstrecken. Det ansågs olycksbådande att räkna boskap eller annan egendom; forntidens människor motsatte sig alltid en folkräkning, ”att numrera folket”.

88:1.7 (968.2) De primitiva tidernas människa gjorde inte någon onödig fetisch av sexuallivet; förökningsfunktionen fick endast begränsad uppmärksamhet. Vilden var naturligt sinnad, inte oanständig eller liderlig.

88:1.8 (968.3) Saliv var en kraftfull fetisch; djävlar kunde drivas ut genom att spotta på en person. Om en äldre eller överordnad person spottade på en, var detta den största komplimang. Delar av människokroppen betraktades som potentiella fetischer, i synnerhet håret och naglarna. Hövdingarnas långa fingernaglar prisades högt, och nagelbitar av dem var en kraftfull fetisch. Tron på skallfetischer förklarar mycket av senare tiders huvudskallejakt. Navelsträngen var en högt prisad fetisch; ännu idag anses den vara det i Afrika. Människosläktets första leksak var en tillvaratagen navelsträng. Ofta trädde man pärlor på den, och det var människans första halsband.

88:1.9 (968.4) Puckelryggiga och lytta barn betraktades som fetischer; vansinniga troddes vara mångalna. Den primitiva människan kunde inte skilja mellan genialitet och vansinne; idioter slogs antingen ihjäl eller vördades som fetischpersonligheter. Hysteri bekräftade ytterligare den allmänna tron på trolldom; epileptikerna var ofta präster och medicinmän. Fylleri sågs som en form av andebesatthet. När en vilde gick ut för att rumla satte han ett blad i sitt hår för att meddela att han inte tog ansvar för sina handlingar. Gift och berusningsmedel blev fetischer, ty de tycktes vara besatta.

88:1.10 (968.5) Många människor såg genier som fetischpersonligheter besatta av en vis ande. Dessa talangfulla människor lärde sig snart att ty sig till bedrägeri och trick för att främja sina själviska intressen. En fetischmänniska tänktes vara mer än människa; hon var gudomlig, rentav ofelbar. Sålunda fick hövdingar, kungar, präster, profeter och kyrkofurstar till slut en stor makt och utövade en obegränsad auktoritet.

2. Fetischens utveckling

88:2.1 (968.6) Vålnaderna antogs föredra att ta sin boning i något föremål som hade tillhört dem under jordelivet. Denna tro förklarar många nutida relikers verkande kraft. Forntidens människor vördade alltid sina ledares ben, och mången ser fortfarande med vidskeplig bävan på skelettresterna av helgon och hjältar. Ännu idag görs pilgrimsfärder till stormäns gravar.

88:2.2 (968.7) Tron på reliker är en utväxt av den forntida fetischkulten. De moderna religionernas reliker utgör ett försök att göra vildens fetisch förnuftsmässig och sålunda upphöja den till en värdig och respektabel plats i de nutida religiösa systemen. Det är hedniskt att tro på fetischer och magi men det antas vara acceptabelt att godta reliker och mirakel.

88:2.3 (969.1) Härden — eldstaden — blev mer eller mindre en fetisch, ett heligt ställe. Helgedomarna och templen var till en början fetischplatser emedan de döda var begravna där. Hebréernas fetischhydda lyftes av Mose upp till den plats där den hyste en superfetisch, den då existerande uppfattningen om Guds lag. Israeliterna gav emellertid aldrig upp den säregna kananitiska tron på stenaltaret: ”Denna sten som jag har rest till en stod skall bliva ett Guds hus.” De trodde uppriktigt att deras Guds ande bodde i sådana stenaltaren, som i verkligheten var fetischer.

88:2.4 (969.2) De tidigaste avbildningarna gjordes för att bevara utseendet och minnet av framstående avlidna; de var i själva verket minnesmärken. Avgudabilderna representerade en förfinad form av fetischism. De primitiva människorna trodde att en helgelseceremoni fick anden att bosätta sig i avbildningen; på samma sätt blev vissa föremål trollmedel när de välsignades.

88:2.5 (969.3) Då Mose lade till det andra budet till den urtida morallagen från Dalamatia gjorde han ett försök att begränsa fetischdyrkan bland hebréerna. Han gav omsorgsfulla anvisningar om att de inte fick göra något slags avbildning som kunde helgas för att bli en fetisch. Han uttryckte sig klart: ”Du skall icke göra dig något beläte eller någon bild, vare sig av det som är uppe i himmelen, eller av det som är nere på jorden, eller av det som är i vattnen på jorden.” Fastän detta bud bidrog mycket till att fördröja konsten bland judarna minskade det avgjort fetischdyrkan. Mose var alltför vis för att plötsligt försöka undantränga de urgamla fetischerna, och han samtyckte därför till att sätta upp vissa reliker vid sidan av lagen i den kombination av krigsaltare och religiös helgedom som arken var.

88:2.6 (969.4) Ord blev till slut fetischer, i synnerhet de som ansågs vara Guds ord. På detta sätt har många religioners heliga böcker blivit fetischlika fängelser som spärrar in människans andliga föreställningsförmåga. Själva Moses försök att bryta ned fetischerna blev en suprem fetisch; hans budord användes senare för att misstänkliggöra konsten och hämma glädjen över och beundran för det vackra.

88:2.7 (969.5) I forna tider var fetischordet med auktoritet en doktrin som ingav fruktan, och det var den mest förfärliga av alla tyranner som förslavar människan. En lärosats som är en fetisch får den dödlige att förleda sig till bigotteri, fanatism, vidskepelse, intolerans och de mest fasansfulla barbariska grymheter. Den moderna respekten för visdom och sanning är endast en sentida flykt från benägenheten att skapa fetischer ända upp till tankens och förnuftets högre nivåer. När det gäller de samlade fetischskrifter som utövare av olika religioner anser vara heliga böcker, så tror man inte endast att det som står i boken är sant, utan även att varje sanning finns i den boken. Om en av dessa heliga böcker händelsevis nämner att jorden är flat, så vägrar annars förnuftiga män och kvinnor under många generationers tid att acceptera klara bevis för att planeten är rund.

88:2.8 (969.6) Bruket att öppna en av dessa heliga böcker för att låta ögat slumpmässigt stanna för ett ställe, vars efterlevnad kan avgöra viktiga livssituationer eller företag, är inget annat än rena fetischismen. Att avlägga en ed med handen på en ”helig bok” eller att svära vid något supremt vördat föremål är en form av förädlad fetischism.

88:2.9 (969.7) Det representerar helt visst ett verkligt evolutionärt framåtskridande att avancera från den fetischbundna rädslan för vildehövdingens nagelkanter till en vördnad för en ypperlig samling brev, lagar, legender, allegorier, myter, poem och krönikor, som i varje fall återspeglar den sållade moraliska visdomen från många århundraden, åtminstone fram till den tid och händelse då de sammanställdes till en ”helig bok”.

88:2.10 (970.1) För att orden skulle bli fetischer måste man anse dem vara inspirerade, och åkallan av skrifter som antogs vara gudomligt inspirerade ledde direkt till etablerandet av kyrkans auktoritet, medan utvecklingen av civilsamhällets former ledde till uppkomsten av statens auktoritet.

3. Totemism

88:3.1 (970.2) Fetischismen löpte genom alla de primitiva kulterna, från den tidigaste tron på heliga stenar genom avgudadyrkan, kannibalism och naturdyrkan till totemism.

88:3.2 (970.3) Totemismen är en kombination av samhälleliga och religiösa riter. Ursprungligen tänkte man att respekt för det totemdjur från vilket man trodde sig biologiskt härstamma säkrade tillgången på föda. Totem var på en och samma gång symboler för gruppen och dess gud. En sådan gud var detsamma som klanen personifierad. Totemismen var en fas i försöken till samhällsanpassning av den i övrigt personliga religionen. Totemen utvecklade sig slutligen till de olika nutida folkens flaggor eller nationella symboler.

88:3.3 (970.4) En fetischväska, en medicinväska, var en påse som innehöll ett värdefullt urval vålnadsimpregnerade artiklar, och forna tiders medicinman lät aldrig sin påse, sin maktsymbol, röra vid marken. Civiliserade folk i det tjugonde århundradet ser till att deras flagga, det nationella medvetandets emblem, likaså aldrig rör vid marken.

88:3.4 (970.5) Insignierna för ställningen som präst eller kung betraktades till slut som fetischer, och den högsta statsmaktens fetisch har genomgått många utvecklingsstadier, från klaner till stammar, från feodal överhöghet till suveränitet, från totem till flaggor. Fetischkungar har styrt med ”gudomlig rätt”, och många andra styresformer har förekommit. Människorna har också gjort en fetisch av demokratin, upphöjandet av och vördnaden för den vanliga människans idéer, kollektivt tagna och kallade ”den allmänna opinionen”. En enda människas åsikt, tagen skilt för sig, anses inte vara mycket värd, men när många människor kollektivt fungerar som en demokrati får detta samma medelmåttiga omdöme avgöra vad som är rätt och normera vad som är rättfärdigt.

4. Magi

88:4.1 (970.6) Den civiliserade människan angriper problemen i en reell omgivning med sin vetenskap; vilden försökte lösa de reella problemen i en illusorisk vålnadsomgivning med magi. Magin var det förfarande med vilket man manipulerade en förmodad andeomgivning vars intriger ändlöst förklarade det oförklarliga. Det var konsten att få till stånd frivilligt samarbete med andarna och att tvinga dem till ofrivillig hjälp genom att använda fetischer eller andra och mera kraftfulla andar.

88:4.2 (970.7) Magins, trolldomens och andebesvärjelsens syfte var tvåfaldigt:

88:4.3 (970.8) 1. Att få insyn i framtiden.

88:4.4 (970.9) 2. Att inverka gynnsamt på omgivningen.

88:4.5 (970.10) Vetenskapens syften är desamma som magins. Människosläktet framskrider från magi till vetenskap, inte genom meditation och resonemang, utan snarare genom lång erfarenhet, så småningom och mödosamt. Människan kommer efterhand och med ryggen före in i sanningen. Hon börjar i villfarelsen, går vidare i villfarelsen och når slutligen tröskeln till sanningen. Först med den vetenskapliga metodens uppkomst har hon vänt sig framåt. De primitiva tidernas människa måste experimentera eller gå under.

88:4.6 (970.11) Tjusningen i forna tiders vidskepelse var moder till den senare vetenskapliga vetgirigheten. Det fanns en progressiv, dynamisk känsloladdning — rädsla och nyfikenhet — i dessa primitiva vidskepelser. Det fanns en drivkraft som förde framåt i den forna magin. Dessa vidskepelser representerade ett framträdande av människans önskan att lära känna och behärska den planetariska omgivningen.

88:4.7 (971.1) Magin fick ett så starkt grepp om vilden för att han inte kunde fatta tanken om en naturlig död. Den senare uppfattningen om arvssynd bidrog mycket till att försvaga magins grepp om människosläktet då den innebar en förklaring till den naturliga döden. Det var en tid inte alls ovanligt att tio oskyldiga personer dödades för att de antogs vara ansvariga för en persons naturliga död. Detta är en av orsakerna till varför de forntida folken inte förökade sig snabbare, och det är alltjämt sant för en del afrikanska stammars del. Den anklagade individen erkände sig vanligen skyldig, även då han hade att vänta sig döden.

88:4.8 (971.2) Magin är naturlig för vilden. Han tror att en fiende faktiskt kan dödas av att man utsätter hårtestar från hans huvud eller nagelkanter från hans fingrar för trolldom. Ormbettens ödesdigra följder tillskrevs trollkarlens magi. Svårigheten i att kämpa mot magi kommer sig av att rädsla kan döda. Primitiva folk var så rädda för magi att den faktiskt dödade, och sådana följder var tillräckliga för att underbygga denna felaktiga tro. Ifall av misslyckande fanns det alltid någon rimlig förklaring; botemedlet mot brister i magin var mera magi.

5. Magiska trollmedel

88:5.1 (971.3) Emedan allt som hörde ihop med kroppen kunde bli en fetisch hade den tidigaste magin att göra med hår och naglar. Förtegenhet i samband med kroppsavsöndringar uppkom av rädsla för att en fiende kunde få tag på någonting från kroppen och använda det till skadlig magi; allt exkret från kroppen begravdes därför omsorgsfullt. Offentligt spottande avhöll man sig från då man var rädd att saliv kunde användas till förgörande magi; spottet täcktes alltid över. Även matrester, klädesplagg och prydnader kunde bli magiska instrument. Vilden lämnade aldrig några måltidsrester på bordet. Allt detta gjordes av rädsla för att ens fiender kunde tänkas använda dessa ting vid magiska riter, inte av någon uppskattning för det hygieniska värdet av sådana seder och bruk.

88:5.2 (971.4) Magiska trollmedel lagades till av ett stort antal olika ingredienser: människokött, tigerklor, krokodiltänder, frön av giftiga växter, ormgift och människohår. De dödas ben var mycket magiska. Till och med stoftet från fotavtryck kunde användas i magin. Forntidens människor trodde mycket på kärlekstrolleri. Blod och andra former av utsöndringar från kroppen kunde säkra kärlekens magiska inverkan.

88:5.3 (971.5) Avbildningar ansågs vara effektiva i magin. Avbilder gjordes, och när de behandlas illa eller väl trodde man att det hade samma inverkan på den verkliga personen. Vid köptillfällen brukade vidskepliga personer tugga på en bit hårt trä för att mjuka upp säljarens hjärta.

88:5.4 (971.6) Mjölken från en svart ko var högeligen magisk; det var också svarta katter. Vandringsstaven eller trollstaven var magisk liksom trummor, klockor och knutar. Alla urgamla föremål var magiska trollmedel. En ny eller högre civilisations seder och bruk betraktades med ogillande emedan de antogs vara av ond magisk art. Skrivandet, boktryckandet och bilderna var länge offer för denna inställning.

88:5.5 (971.7) Den primitiva människan trodde att namn måste behandlas med respekt, i synnerhet gudarnas namn. Namnet behandlades som en entitet, som en faktor med inverkan skilt från den fysiska personligheten. Det värderades lika som själen och skuggan. Namn sattes som pant för lån; en människa kunde inte använda sitt namn förrän hon hade löst ut det genom att betala tillbaka lånet. Nuförtiden skriver man sitt namn under en förbindelse. En individs namn blev snart viktigt i magin. Vilden hade två namn: det viktiga namnet ansågs alltför heligt att användas vid vanliga tillfällen, därför hade han ett andra eller alldagligt namn — ett öknamn. Han sade aldrig sitt riktiga namn till främlingar. Varje ovanlig händelse fick honom att byta sitt namn. Ibland skedde det i ett försök att bota sjukdom eller sätta stopp för dålig tur. Vilden kunde få ett nytt namn genom att köpa det från stammens hövding. Fortfarande investerar människorna i titlar och grader. Bland de mest primitiva stammarna, såsom de afrikanska bushmännen, förekommer inga personnamn.

6. Magins utövande

88:6.1 (972.1) Magi utövades med hjälp av trollstavar, ”svartkonster” och besvärjelser, och det var vanligt att utövaren arbetade utan kläder. Kvinnorna var talrikare än männen bland de primitiva tidernas magiker. Inom magin betyder ”medicin” mysterium, inte behandling. Vilden behandlade aldrig sig själv; han använde aldrig mediciner annat än på inrådan av specialisterna på magi. Voodoodoktorerna i det tjugonde århundradet är typiska forna tiders magiker.

88:6.2 (972.2) Det fanns både en offentlig och en privat fas i magin. Det som medicinmannen, schamanen eller prästen utförde antogs vara till fördel för hela stammen. Häxor, trollkarlar och magiker utövade privat magi, personlig och självisk magi som användes som en tvingande metod för att bringa ont över ens fiender. Uppfattningen om en dualistisk spiritism, goda och onda andar, gav upphov till senare trosuppfattningar om vit och svart magi. När religionen utvecklades var magi den term som användes för andeverksamhet utanför ens egen kult, och därmed avsågs även äldre vålnadsföreställningar.

88:6.3 (972.3) Ordkombinationer, sång- och besvärjelseritualen, var högeligen magisk. En del forna tiders besvärjelser utvecklades till slut till böner. Snart började imiterande magi utövas. Bönerna framfördes som handling; magiska danser var endast dramatiserade böner. Bönen ersatte så småningom magin som en del vid offrandet.

88:6.4 (972.4) Gesterna, som var äldre än talet, var mer heliga och magiska, och imiterandet troddes ha en stark magisk kraft. De röda människorna uppförde ofta en buffeldans där en av dem spelade buffeln, och då man fick fatt i honom säkrade detta framgången i den förestående jakten. Sexualfestligheterna på första maj var helt enkelt efterhärmande magi, en suggestiv vädjan till växtvärldens sexuella passioner. Dockan användes först som en magisk talisman av den barnlösa hustrun.

88:6.5 (972.5) Magin var den gren i utvecklingsreligionens träd som slutligen bar frukt i form av en vetenskaplig tidsålder. Tron på astrologi ledde till astronomins utveckling; tron på de vises sten ledde till skickligheten med metaller, medan tron på magiska tal lade grunden till matematiken som vetenskap.

88:6.6 (972.6) En värld som var så full av trollmedel bidrog mycket till att förinta all personlig ambition och initiativkraft. Frukterna av arbete utöver det vanliga eller av flit betraktades som magiska. Om en man hade mera säd på sitt fält än sin granne kunde han bli dragen inför hövdingen och anklagad för att han hade lockat denna tilläggssäd från den lata grannens fält. Under barbariets dagar var det sannerligen farligt att veta särskilt mycket. Det fanns alltid en risk för att bli avrättad för svartkonster.

88:6.7 (972.7) Så småningom avlägsnar vetenskapen hasardelementet från livet. Om de moderna utbildningsmetoderna misslyckades skulle det ske en nästan omedelbar återgång till de primitiva magiska trosföreställningarna. Dessa vidskepelser dröjer fortfarande kvar i sinnet hos många så kallade civiliserade människor. Språket innehåller många fossiler som visar att människosläktet länge har varit i den magiska vidskepelsens våld, ord och uttryck sådana som trollbunden, olycksfödd, besatthet, hänförelse, trolla bort, förtrollande, som slagen av åskan. Intelligenta människor tror fortfarande på god tur, det onda ögat, och på astrologi.

88:6.8 (973.1) Forntidens magi var den moderna vetenskapens kokong, nödvändig på sin tid, men den är inte längre till någon nytta. Sålunda satte den ignoranta vidskepelsens fantasifoster människornas primitiva sinnen i svallning tills vetenskapens idéer och begrepp kunde födas. Idag befinner sig Urantia i gryningen till denna intellektuella utveckling. Halva världen griper ivrigt efter sanningens ljus och de vetenskapliga upptäckternas fakta, medan den andra halvan försmäktar fången i urgammal vidskepelse och endast tunt maskerad magi.

88:6.9 (973.2) [Framfört av en Lysande Aftonstjärna i Nebadon.]





Back to Top