Urantiaboken - Kapitel 53. Lucifers uppror

(UF-SWE-001-2010-1)

Urantiaboken   

DEL II: Lokaluniversumet

Kapitel 53. Lucifers uppror



Kapitel 53. Lucifers uppror

53:0.1 (601.1) LUCIFER var en lysande första gradens Lanonandekson i Nebadon. Han hade erfarenhet av tjänst i många system, hade varit en hög rådgivare inom sin grupp och utmärkt sig för visdom, skarpsinne och effektivitet. Lucifer var nummer 37 i sin klass, och då han fick sitt förordnande av Melkisedekarna betecknades han som en av de hundra dugligaste och briljantaste personligheterna bland mer än sju hundra tusen av hans art. Trots denna storartade början förföll han genom ondska och felsteg till synd och är nu en av de tre Systemhärskare i Nebadon som har dukat under för jagets tryck och hängett sig åt sofisterierna kring en falsk personlig frihet — förkastandet av universumlojaliteten, ignorerande broderskapets förpliktelser, blindhet för kosmiska relationer.

53:0.2 (601.2) I Nebadons universum, Kristus Mikaels domän, finns tio tusen system av bebodda världar. I Lanonandeksönernas hela historia, i allt deras arbete överallt i dessa tusende system och i universumets högkvarter, har endast tre Systemhärskare någonsin befunnits skyldiga till förakt för Skaparsonens styre.

1. Ledarna för upproret

53:1.1 (601.3) Lucifer var inte en uppstigande varelse; han var en skapad Son i lokaluniversumet, och om honom sades det: ”Fulländad var du i alla avseenden från den dag då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig.” Många gånger hade han haft rådslag med de Högsta i Edentia. Lucifer regerade ”på det heliga gudaberget”, administrationshöjden i Jerusem, ty han var den verkställande ledaren för ett stort system som omfattade 607 bebodda världar.

53:1.2 (601.4) Lucifer var en storartad varelse, en lysande personlighet; han stod i rangordningen närmast under konstellationernas Högsta Fäder vid maktutövningen i universumet. Trots Lucifers överträdelse avhöll sig underställda förståndsvarelser från att visa honom missaktning och förakt före Mikaels utgivning på Urantia. Inte heller Mikaels ärkeängel vid tiden för Moses uppståndelse ”dristade sig att uttala någon smädande dom över honom, utan sade endast: ’Herren näpse dig’.” Domsrätten i sådana fall tillhör Dagarnas Forna, superuniversumets härskare.

53:1.3 (601.5) Lucifer är nu Satanias fallna och avsatta Härskare. Självkontemplation är högst ödesdiger, även för den himmelska världens höga personligheter. Om Lucifer sades det: ”Ditt hjärta blev högmodigt av din skönhet; din stora begåvning fick dig att fördärva din vishet.” Er profet i forna dagar såg hans sorgliga tillstånd när han skrev: ”Hur har du icke fallit från himlen, o Lucifer, morgonens son! Hur har du icke blivit nedkastad, du som vågade förvilla världarna!”

53:1.4 (602.1) På Urantia hörde man mycket litet om Lucifer på grund av det faktum att han utsåg sin förste ställföreträdare, Satan, till sin förespråkare på er planet. Satan var medlem av samma grupp av första gradens Lanonandekar men hade aldrig fungerat som Systemhärskare; han gick helt och hållet med i Lucifers uppresning. ”Djävulen” är ingen annan än Caligastia, Urantias avsatte Planetprins och en Son av Lanonandekarnas andra klass. Vid den tid då Mikael befann sig på Urantia i köttslig gestalt hade Lucifer, Satan och Caligastia gaddat sig samman för att åstadkomma ett misslyckande med utgivningsmissionen. Men de misslyckades med besked.

53:1.5 (602.2) Abaddon var Caligastias stabschef. Han följde sin herre i upproret och har allt sedan dess fungerat som verkställande ledare för urantiarebellerna. Belsebub var ledare för de illojala mellanvarelser som allierade sig med den förrädiske Caligastias styrkor.

53:1.6 (602.3) Draken blev till slut det symboliska kännetecknet för alla dessa onda personfigurer. Efter Mikaels seger ”kom Gabriel ned från Salvington och band draken (alla rebelledarna) för en tidsålder”. Om serafrebellerna i Jerusem står det skrivet: ”De änglar som icke behöll sitt första tillstånd, utan övergav sin boning, har av honom med mörkrets säkra bojor blivit förvarade till den stora dagens dom.”

2. Orsakerna till upproret

53:2.1 (602.4) Lucifer och hans förste assistent Satan hade regerat i Jerusem i över fem hundra tusen år när de i sitt hjärta började resa sig mot den Universelle Fadern och hans Son Mikael som då var Faderns viceregent.

53:2.2 (602.5) Det fanns inte i Satanias system några säregna eller speciella förhållanden som skulle ha föranlett eller främjat ett uppror. Vi tror att idén uppkom och utformades i Lucifers sinne och att han kunde ha satt igång ett sådant uppror oberoende av var han hade varit stationerad. Lucifer tillkännagav först sina planer för Satan, men det tog flera månader att fördärva hans duglige och lysande medarbetares sinne. Men när denne en gång hade vunnits över till upprorsteorierna blev han en dristig och ivrig förkämpe för ”självhävdelse och frihet”.

53:2.3 (602.6) Ingen framkastade någonsin tanken om uppror för Lucifer. Idén om att hävda sig själv i opposition mot Mikaels vilja och den Universelle Faderns planer, så som de representeras i Mikael, hade sitt ursprung i hans eget sinne. Hans relationer till Skaparsonen hade varit intima och alltid hjärtliga. Före upphöjelsen av sitt eget sinne hade Lucifer aldrig öppet uttryckt missnöje med universumets administration. Trots hans tystnad hade Dagarnas Förenande i Salvington i över ett hundra år enligt standardtid återspeglat till Uversa att allt inte stod rätt till i Lucifers sinne. Denna information överfördes också till Skaparsonen och till Konstellationsfäderna i Norlatiadek.

53:2.4 (602.7) Under hela denna period blev Lucifer allt mera kritisk mot hela planen för universumets administration men gav sig alltid ut för att vara helhjärtat lojal mot de Suprema Härskarna. Hans första uttalade illojalitet framträdde vid ett tillfälle då Gabriel besökte Jerusem endast några få dagar innan Lucifers frihetsdeklaration öppet proklamerades. Gabriel blev så djupt övertygad om att det gällde en förestående resning att han begav sig direkt till Edentia för att överlägga med Konstellationsfäderna om de åtgärder som borde vidtas i fall av öppet uppror.

53:2.5 (603.1) Det är mycket svårt att peka exakt på den orsak eller de orsaker som slutligen kulminerade i Lucifers uppror. Vi är säkra endast på en sak, nämligen: Vad dessa första upphov än bestod av så hade de sin uppkomst i Lucifers sinne. Det måste ha funnits en sådan jagets stolthet som närde sig själv ända till självbedrägeri, så att Lucifer för en tid verkligen intalade sig att upproret som han övervägde i själva verket var för systemets, eller rentav universumets bästa. Vid den tid då hans planer hade utvecklats så långt att de hade blivit en besvikelse hade han utan tvivel gått för långt för att hans ursprungliga och skälmska stolthet skulle ha tillåtit honom att sluta. I något skede av denna erfarenhet blev han oärlig, och ondskan utvecklade sig till avsiktlig och överlagd synd. Att så hände visas av denne lysande ledares senare uppträdande. Han erbjöds länge möjlighet att ångra sig, men endast några av hans underordnade accepterade någonsin den nåd som erbjöds. Dagarnas Trogna i Edentia på anhållan av Konstellationsfäderna personligen presenterade Mikaels plan för att rädda dessa uppenbara rebeller, men alltid avvisades Skaparsonens nåd, och med tilltagande ringaktning och förakt.

3. Lucifers manifest

53:3.1 (603.2) Vad de tidigaste orsakerna till oron i Lucifers och Satans hjärtan än var, så skedde det slutliga upproret i form av Lucifers frihetsdeklaration. Rebellernas sak framfördes under tre rubriker:

53:3.2 (603.3) 1. Den Universelle Faderns verkliga existens. Lucifer påstod att den Universelle Fadern i själva verket inte existerade, att den fysiska gravitationen och rymdenergin var en naturlig del av universum, och att Fadern var en myt som Paradissönerna hade uppfunnit för att göra det möjligt för dem att i Faderns namn upprätthålla styret i universerna. Han förnekade att personligheten var en gåva av den Universelle Fadern. Han antydde rentav att finaliterna var i maskopi med Paradissönerna för att i smyg bedra hela skapelsen, då de aldrig förde med sig tillbaka någon särskilt klar och tydlig uppfattning om Faderns faktiska personlighet, så som den kan urskiljas i Paradiset. Vördnaden utnyttjade han till att förklara den vara okunnighet. Anklagelsen var svepande, förfärlig och hädande. Det var detta förtäckta angrepp på finaliterna vilket utan tvivel influerade de uppstigna medborgarna som då befann sig i Jerusem att stå stadigt och förbli orubbliga i sitt motstånd mot rebellernas alla frierier.

53:3.3 (603.4) 2. Skaparsonens — Mikaels — universumstyre. Lucifer hävdade att lokalsystemen borde vara autonoma. Han protesterade mot Mikaels, Skaparsonens, rätt att göra anspråk på överhögheten i Nebadon i en hypotetisk Paradisfaders namn och att av alla personligheter kräva tro och lydnad mot denne osedde Fader. Han påstod att hela planen för gudsdyrkan var ett slugt sätt att upphöja Paradissönerna. Han var villig att erkänna Mikael som sin Skapare-fader men inte som sin Gud och rättmätige härskare.

53:3.4 (603.5) Högst bittert angrep han Dagarnas Fornas rätt — ”främmande potentater” — att ingripa i lokalsystemens och universernas angelägenheter. Dessa härskare fördömde han som tyranner och inkräktare. Han uppfordrade sina anhängare att tro att ingen av dessa härskare skulle kunna göra någonting för att ingripa mot det fullständiga självstyret, om människor och änglar blott hade mod att hävda sig och djärvt kräva sina rättigheter.

53:3.5 (603.6) Han hävdade att Dagarnas Fornas förintare kunde utestängas från att fungera i lokalsystemen om de infödda varelserna blott skulle hävda sin självständighet. Han vidhöll att odödligheten fanns inneboende i systemets personligheter, att uppståndelsen var naturlig och automatisk, och att alla varelser skulle leva för evigt om Dagarnas Fornas förintare och deras godtyckliga och orättvisa verksamhet inte fanns.

53:3.6 (604.1) 3. Angreppet på den universella planen för de uppstigna dödligas träning. Lucifer hävdade att alldeles för mycket tid och energi ödslades på systemet med att så grundligt träna de uppstigande dödliga i principerna för universumets administration, principer som han påstod vara oetiska och osunda. Han protesterade mot det tidsålderslånga programmet att förbereda rymdens dödliga för ett okänt öde och pekade på finalitkårens närvaro i Jerusem som bevis för att dessa dödliga hade använt tidsåldrar av förberedelse för någon rent inbillad ödesbestämmelse. Hånfullt påpekade han att finaliterna inte hade gått ett ärorikare öde till mötes än att bli återsända till obetydliga sfärer liknande dem där de hade sitt ursprung. Han antydde att de hade blivit fördärvade av för mycket disciplin och för lång träning, och att de i verkligheten var sina dödliga kamraters förrädare eftersom de nu medverkade i programmet för att göra hela skapelsen till slav under de inbillade föreställningarna om en mytisk evig bestämmelse för de uppstigande dödliga. Han talade för att de uppstigna skulle ha friheten till individuellt självbestämmande. Han ifrågasatte och fördömde hela planen för de dödligas uppstigande så som den upprätthålls av Guds Paradissöner och stöds av den Oändlige Anden.

53:3.7 (604.2) Och det var med en sådan frihetsdeklaration som Lucifer satte igång sin orgie av mörker och död.

4. Upproret bryter ut

53:4.1 (604.3) Lucifers manifest offentliggjordes på glashavet vid Satanias årliga konklav i närvaro av Jerusems församlade skaror, på årets sista dag för omkring två hundra tusen år sedan enligt urantiatid. Satan tillkännagav att gudsdyrkan kunde rikta sig till de universella krafterna — fysiska, intellektuella och andliga — men att tro- och lydnadsplikten kunde gälla endast den faktiska och närvarande härskaren, Lucifer, ”människors och änglars vän” och ”frihetens Gud”.

53:4.2 (604.4) Självhävdelse var krigsropet för Lucifers uppror. Ett av hans huvudargument var att om självstyrelse var bra och rätt för Melkisedekarna och andra grupper var den lika bra för alla andra klasser av förståndsvarelser. Han var djärv och ihärdig i sitt propagerande för ”sinnesjämlikheten” och ”intelligensens broderskap”. Han gjorde gällande att all förvaltning borde begränsas till de lokala planeterna och deras frivilliga samordnande i lokalsystem. All annan övervakning avvisade han. Han lovade Planetprinsarna att de skulle härska över sina världar som suprema verkställare. Han fördömde lokaliseringen av lagstiftningsverksamheterna till konstellationshögkvarteret och skötseln av juridiska ärenden från universumets huvudstad. Han hävdade att alla dessa styresfunktioner borde koncentreras till systemhuvudstäderna och började sätta upp sin egen lagstiftande församling samt organiserade sina egna domstolar under Satans domvärjo. Han föreskrev prinsarna i de avfallna världarna att göra likaledes.

53:4.3 (604.5) Lucifers administrativa kabinett gick över hela gruppen och avlade offentlig ed som tjänsteinnehavare inom den administration som lydde under det nya överhuvudet för ”de befriade världarna och systemen”.

53:4.4 (605.1) Även då det hade förekommit två tidigare uppror i Nebadon, så skedde de i avlägsna konstellationer. Lucifer ansåg att dessa resningar misslyckades därför att majoriteten av förståndsvarelserna inte följde sina ledare. Han hävdade att ”majoriteterna styr”, att ”sinnet är ofelbart”. Den frihet som universumets härskare gav honom syntes stödja många av hans nedriga påståenden. Han trotsade alla sina överordnade, men de tycktes inte ta någon notis om vad han gjorde. Han gavs fria händer att sätta sin förföriska plan i verket utan minsta hinder.

53:4.5 (605.2) Alla de barmhärtiga dröjsmålen i rättskipningen pekade Lucifer på som bevis på oförmågan i Paradissönernas styre att sätta stopp för upproret. Han öppet trotsade och arrogant utmanade Mikael, Immanuel och Dagarnas Forna och hänvisade sedan till det faktum att detta inte ledde till några åtgärder som ett uttryckligt bevis på maktlösheten i universum- och superuniversumstyret.

53:4.6 (605.3) Gabriel var personligen närvarande under alla dessa illojala tilldragelser och meddelade endast att han i sinom tid skulle tala för Mikael och att alla varelser fritt och obehindrat skulle få göra sitt val; att ”Sönernas styre till Faderns ära önskade endast den lojalitet och hängivenhet som var frivillig, helhjärtad, och som höll mot sofisterier”.

53:4.7 (605.4) Lucifer tilläts fullt etablera och grundligt organisera sitt rebellstyre innan Gabriel gjorde något försök att bestrida rätten till utbrytning eller att motarbeta rebellernas propaganda. Konstellationsfäderna begränsade emellertid omedelbart dessa illojala personligheters verksamhet till systemet Satania. Icke desto mindre var denna dröjsmålsperiod en tid av stor vedermöda och prövning för de lojala varelserna i hela Satania. Allt var kaotiskt under några års tid, och det rådde en stor förvirring i mansoniavärldarna.

5. Konfliktens art

53:5.1 (605.5) Då upproret i Satania hade brutit ut rådgjorde Mikael med sin Paradisbroder Immanuel. Efter denna betydelsefulla konferens meddelade Mikael att han tänkte följa samma princip som hade kännetecknat hans förhållande till liknande resningar i det förgångna, nämligen en attityd av icke-inblandning.

53:5.2 (605.6) Vid tiden för detta uppror och de två som hade föregått det fanns det inte någon absolut och personlig suverän auktoritet i Nebadons universum. Mikael härskade med gudomlig rätt, som den Universelle Faderns ställföreträdare, men ännu inte i sin egen personliga rätt. Han hade ännu inte fullföljt sitt utgivningslivsskede; han hade ännu inte givits ”all makt i himmelen och på jorden”.

53:5.3 (605.7) Från upprorets utbrott till den dag då han upphöjdes på tronen som suverän härskare över Nebadon störde Mikael aldrig Lucifers rebellstyrkor; de tilläts verka helt fritt under nästan två hundra tusen år enligt urantiatid. Kristus Mikael har nu maktbefogenhet och auktoritet i överflöd för att genast, och rentav summariskt, ta itu med dylika utbrott av illojalitet, men vi betvivlar att denna suveräna auktoritet skulle få honom att handla annorlunda i det fall att det skulle inträffa en annan liknande resning.

53:5.4 (605.8) Då Mikael valde att stå utanför de egentliga krigshändelserna vid Lucifers uppror kallade Gabriel sin personliga stab samman i Edentia och beslöt i samförstånd med de Högsta att ta kommandot över de lojala skarorna i Satania. Mikael stannande i Salvington medan Gabriel färdades till Jerusem och etablerade sig på den sfär som är invigd åt Fadern — samme Universelle Fader vars personlighet Lucifer och Satan hade ifrågasatt — och inför de samlade skarorna av lojala personligheter vecklade han ut Mikaels baner: det materiella emblemet för treenighetstyret av hela skapelsen, de tre himmelsblå koncentriska cirklarna på en vit bakgrund.

53:5.5 (606.1) Lucifers emblem var ett vitt banér med en röd cirkel i vars mitt en svart solid cirkel framträdde.

53:5.6 (606.2) ”En strid uppstod i himlen; Mikaels befälhavare och hans änglar stred mot draken (Lucifer, Satan och de avfallna prinsarna); och draken och hans upproriska änglar stred mot dem men förmådde intet.” Denna ”strid i himlen” var inte en fysisk strid, så som man på Urantia skulle kunna tänka sig en sådan konflikt. Under kampens första tider höll Lucifer ständigt tal i den planetariska amfiteatern. Från sitt högkvarter som han hade satt upp nära intill ledde Gabriel ett oupphörligt avslöjande av rebellernas sofisterier. De olika personligheter som befann sig på sfären och som var osäkra i sin inställning reste fram och tillbaka mellan dessa diskussionsställen tills de kom fram till ett slutligt avgörande.

53:5.7 (606.3) Denna strid i himlen var dock mycket förskräcklig och mycket verklig. Fastän den inte uppvisade några av de barbariska grymheter som är så utmärkande för den fysiska krigföringen i de omogna världarna var denna konflikt mycket mera dödsbringande; det materiella livet riskeras i striderna på den materiella nivån, men striden i himlen utkämpades med det eviga livet som insats.

6. En lojal serafkommendör

53:6.1 (606.4) Många ädla och inspirerande handlingar av tillgivenhet och lojalitet utfördes av talrika personligheter under intervallen mellan fientligheternas utbrytande och den nya systemhärskarens och hans stabs ankomst. Men det mest spännande bland alla dessa bragder av tillgivenhet var Manotias modiga uppträdande. Han var biträdande kommendör för seraferna vid Satanias högkvarter.

53:6.2 (606.5) Då upproret bröt ut i Jerusem anslöt sig ledaren för serafkårerna till Lucifers sak. Detta förklarar utan tvivel varför ett så stort antal av den fjärde klassen, systemets förvaltningsserafer, gick vilse. Serafernas ledare blev andligen förblindad av Lucifers lysande personlighet; hans charmerande sätt fascinerade de himmelska varelsernas lägre klasser. De kunde helt enkelt inte förstå att det var möjligt för en så bländande personlighet att ta fel.

53:6.3 (606.6) För inte länge sedan sade Manotia när han beskrev erfarenheterna i anslutning till upprorets utbrott: ”Mitt mest stimulerande ögonblick var det spännande äventyret i anslutning till Lucifers uppror då jag i egenskap av andra serafkommendör vägrade att delta i den planerade förolämpningen av Mikael. De starka rebellerna försökte tillintetgöra mig med hjälp av de förbindelsestyrkor som de hade arrangerat. Det var ett enormt tumult i Jerusem, men inte en enda trogen seraf kom till skada.

53:6.4 (606.7) ”Sedan min direkt överordnade hade avvikit blev det min uppgift, som den titulära ledaren för systemets förvirrade serafärenden, att ta befälet över änglaskarorna i Jerusem. Moraliskt stöd fick jag av Melkisedekarna, flertalet Materiella Söner assisterade mig kunnigt, då en väldig grupp av min egen klass hade övergett mig, men på det mest storartade sätt stöddes jag av de uppstigna dödliga i Jerusem.”

53:6.5 (606.8) ”Sedan vi som följd av Lucifers utbrytning hade blivit automatiskt avskurna från konstellationens strömkretsar var vi beroende av vår underrättelsekårs lojalitet. Kåren från det närliggande systemet Rantulia vidarebefordrade våra anrop om hjälp till Edentia, och vi fann att ordningens rike, lojalitetens intellekt och sanningens ande av naturen segrade över uppror, självhävdelse och så kallad personlig frihet; vi kunde hålla ut tills den nye Systemhärskaren, den värdige efterträdaren till Lucifer, anlände. Omedelbart därefter förordnades jag till Melkisedekarnas kår för konkursförvaltningen av Urantia och fick befälet över de lojala serafklasserna i den förrädiske Caligastias värld. Han hade proklamerat sin sfär medlem i det nyligen projekterade systemet av ’befriade världar och emanciperade personligheter’ som hade föreslagits i den illa beryktade frihetsdeklarationen, utgiven av Lucifer i hans upprop till de ’frihetsälskande, fritt tänkande och framsynta intelligenserna i de felstyrda och misskötta världarna i Satania.’”

53:6.6 (607.1) Denna ängel är fortfarande i tjänst på Urantia och fungerar som biträdande ledare för seraferna.

7. Upprorets historia

53:7.1 (607.2) Lucifers uppror omfattade hela systemet. Trettiosju Planetprinsar som hörde till utbrytarna överförde sin världs administration i stort sett till ärkerebellens sida. Endast på Panoptia lyckades Planetprinsen inte få folket med sig. I denna värld samlade sig folket under Melkisedekarnas ledning till stöd för Mikael. Ellanora, en ung kvinna i denna värld, tog ledningen över människoraserna, och inte en enda själ i denna stridiga värld gick in under Lucifers banér. Och alltsedan dess har dessa lojala panoptier tjänat i Jerusems sjunde övergångsvärld som omvårdare och byggare på Faderns sfär och dess omgivande sju uppehållsvärldar. Panoptierna fungerar inte endast som de bokstavliga väktarna av dessa världar, utan de verkställer också Mikaels personliga order om utsmyckandet av dessa sfärer för någon framtida och okänd användning. De utför detta arbete under sitt uppehåll där under färden till Edentia.

53:7.2 (607.3) Under hela denna tid förde Caligastia Lucifers sak på Urantia. Melkisedekarna motsatte sig skickligt den avfallne Planetprinsen, men den otyglade frihetens sofisterier och självhävdelsens villfarelser hade alla möjligheter att vilseleda de primitiva folken i en ung och outvecklad värld.

53:7.3 (607.4) All utbrytarpropaganda var tvungen att bedrivas genom personlig verksamhet emedan informationsutsändningstjänsten och alla andra kanaler för interplanetarisk kommunikation avbröts på försorg av övervakare av systemets strömkrets. Efter det att upproret faktiskt hade brutit ut isolerades hela systemet Satania både från konstellations- och universumströmkretsarna. Under denna tid sändes alla inkommande och utgående meddelanden med serafagenter och Ensamma Budbärare. Strömkretsarna till de fallna världarna bröts också, så att Lucifer inte kunde använda denna kanal för att främja sin skändliga plan. Dessa strömkretsar kommer inte att återupprättas så länge ärkerebellen lever inom Satanias gränser.

53:7.4 (607.5) Detta var ett Lanonandekuppror. De högre klasserna av Söner i lokaluniversumet anslöt sig inte till Lucifers utbrytning, fastän några av de Livsbärare som var stationerade på rebellplaneterna i någon mån influerades av de illojala prinsarnas uppror. Ingen av de Treenigade Sönerna gick vilse. Melkisedekarna, ärkeänglarna och de Lysande Aftonstjärnorna var alla lojala mot Mikael, och tillsammans med Gabriel kämpade de tappert för Faderns vilja och Sonens styre.

53:7.5 (608.1) Ingen varelse med ursprung i Paradiset var involverad i illojaliteten. Tillsammans med de Ensamma Budbärarna slog de upp sitt högkvarter i Andens värld och stannade kvar under ledning av Dagarnas Trogna i Edentia. Ingen av medlarna avföll, inte heller en enda av de Himmelska Upptecknarna gick vilse. Men Morontiaföljeslagarna och Mansoniavärldens Lärare led stora förluster.

53:7.6 (608.2) Från serafernas högsta klass förlorades inte en enda ängel, men en ansenlig grupp från följande klass, de högre seraferna, blev vilseledda och snärjda. Likaså blev några av änglarnas tredje eller övervakande klass förledda. Men det förfärliga sammanbrottet kom i den fjärde gruppen, förvaltningsänglarna, dessa serafer som normalt är förordnade till uppgifter i systemhuvudstäderna. Manotia räddade nästan två tredjedelar av dem, men något över en tredjedel följde sin ledare till rebellernas led. En tredjedel av alla Jerusems keruber som var knutna till förvaltningsänglarna gick förlorade tillsammans med sina illojala serafer.

53:7.7 (608.3) Av de planetariska änglamedhjälparna, dessa som var förordnade till de Materiella Sönerna, vilseleddes omkring en tredjedel och nästan tio procent av övergångsomvårdarna snärjdes. Johannes såg detta symboliskt när han skrev om den stora röda draken och sade: ”Och dess stjärt drog med sig tredjedelen av himlens stjärnor och kastade dem ned i mörkret.”

53:7.8 (608.4) Den största förlusten inträffade i änglarnas led, men de flesta av förståndsvarelsernas lägre klasser var inblandade i otroheten. Av de 681.217 Materiella Söner förlorade i Satania var nittiofem procent förluster från Lucifers uppror. Mellanvarelser i stort antal gick förlorade på de enskilda planeter vilkas Planetprinsar tog Lucifers parti.

53:7.9 (608.5) I många avseenden var detta uppror det mest vittomfattande och förödande av alla dylika tilldragelser i Nebadon. Fler personligheter var inblandade i denna resning än i de båda andra. Och det är för evigt en vanära för Lucifers och Satans sändebud att de inte ens skonade småbarnens övningsskolor på finaliternas kulturplanet utan i stället försökte fördärva dessa evolverande sinnen som i nåd hade bärgats från de evolutionära världarna.

53:7.10 (608.6) De uppstigande dödliga var sårbara, men de motstod upprorets sofisterier bättre än de lägre andarna. Fastän många i de lägre mansoniavärldarna, de som inte hade nått slutlig fusion med sin Riktare, föll, är det upptecknat till ära för visdomen i uppstigningplanen att inte en enda av de i Jerusem bosatta uppstigna med medborgarrätt i Satania tog del i Lucifers uppror.

53:7.11 (608.7) Timme efter timme och dag efter dag fylldes informationsutsändningsstationerna i hela Nebadon till trängsel av bekymrade iakttagare från alla tänkbara klasser av himmelska intelligenser, som uppmärksamt studerade bulletinerna från upproret i Satania och jublade då rapporterna fortsatte att berätta om de uppstigande dödligas orubbliga lojalitet. Under Melkisedekarnas ledarskap motstod de framgångsrikt de kombinerade och utdragna försöken från alla de listiga onda styrkor som så snabbt samlades under utbrytningens och syndens banér.

53:7.12 (608.8) Det tog över två år enligt systemtid från början av ”striden i himlen” tills Lucifers efterträdare installerades i tjänst. Men till sist kom den nya Härskaren och landade på glashavet med sin stab. Jag hörde till de reserver som Gabriel hade mobiliserat i Edentia, och jag kommer väl ihåg Lanaforges första budskap till Konstellationsfadern i Norlatiadek. Det lydde: ”Inte en enda av Jerusems medborgare har förlorats. Varje uppstigen dödlig överlevde eldprovet och gick triumferande och alltigenom segerrik igenom det avgörande testet.” Detta budskap gick vidare till Salvington, Uversa och Paradiset som en försäkran om att överlevnadserfarenheten i de dödligas uppståndelse är den bästa säkerheten mot uppror och det säkraste skyddet mot synd. Denna ädla trupp av dödliga i Jerusem uppgick till exakt 187.432.811 personligheter.

53:7.13 (609.1) I och med Lanaforges ankomst avsattes ärkerebellerna och berövades all regeringsmakt fastän de fritt fick röra sig i Jerusem, på morontiasfärerna och även i de enskilda bebodda världarna. De fortsatte sina bedrägliga och förföriska försök att förvirra och vilseleda människor och änglar. Men beträffande deras arbete på administrationshöjden i Jerusem ”fanns nu icke mer någon plats för dem”.

53:7.14 (609.2) Fastän Lucifer berövades all administrativ auktoritet i Satania fanns det inte då i lokaluniversumet någon makt eller domstol som kunde anhålla eller tillintetgöra denna onda rebell; vid den tiden var Mikael inte suverän härskare. Dagarnas Forna gav sitt stöd åt Konstellationsfäderna då dessa tog över systemstyret, men de har aldrig kommit med några senare avgöranden av de många besvär som fortfarande är anhängiga beträffande Lucifers, Satans och dessas medarbetares nuvarande ställning och framtida öde.

53:7.15 (609.3) Sålunda tilläts dessa ärkerebeller ströva omkring i hela systemet för att försöka ytterligare utbreda sina läror om missnöje och självhävdelse. Men under nästan två hundra tusen år har de inte lyckats vilseleda en enda värld till. Ingen värld i Satania har gått förlorad sedan de trettiosju föll, inte ens de yngre världar som har befolkats efter upprorsdagen.

8. Människosonen på Urantia

53:8.1 (609.4) Lucifer och Satan strövade fritt omkring i systemet Satania ända tills Mikael hade avslutat sin utgivningsmission på Urantia. De var senast tillsammans i er värld vid tiden för sitt kombinerade anfall mot Människosonen.

53:8.2 (609.5) Tidigare när Planetprinsarna, ”Guds Söner”, samlades vid bestämda tider ”kom även Satan”, och han påstod sig representera de fallna Planetprinsarnas alla isolerade världar. Men han har inte getts denna frihet i Jerusem efter Mikaels sista utgivning. Efter deras försök att korrumpera Mikael under hans utgivning i köttslig gestalt har all sympati för Lucifer och Satan försvunnit från hela Satania, dvs. utanför syndens isolerade världar.

53:8.3 (609.6) Mikaels utgivning innebar ett slut för Lucifers uppror i hela Satania utom på de avfallna Planetprinsarnas planeter. Och detta var betydelsen av den personliga upplevelse som Jesus hade en kort tid före sin köttsliga död, när han för sina lärjungar utropade: ”Jag såg Satan falla ned som en blixt från himlen.” Han hade kommit med Lucifer till Urantia för den sista avgörande kampen.

53:8.4 (609.7) Människosonen var förvissad om att lyckas, och han visste att hans seger i er värld för evigt skulle avgöra ställningen för hans långvariga fiender, inte endast i Satania utan även i de två andra system där synden hade fått fotfäste. Det innebar överlevnad för de dödliga och trygghet för änglarna när er Mästare som svar på Lucifers förslag lugnt och med gudomlig tillförsikt svarade: ”Gå du bakom mig, Satan.” Detta var i princip det verkliga slutet på Lucifers uppror. Visserligen har domstolarna i Uversa ännu inte fattat verkställighetsbeslutet beträffande Gabriels vädjan, där han ber om tillintetgörande av rebellerna, men ett sådant utslag kommer utan tvivel att ges i sinom tid eftersom det första steget vid domstolsbehandlingen av detta mål redan har tagits.

53:8.5 (610.1) Människosonen erkände Caligastia som Urantias Prins i teknisk bemärkelse nästan ända fram till sin död. Jesus sade: ”Nu går en dom över denna världen; nu skall denna världens prins kastas ned.” Och sedan ännu närmare sitt livsverks fullbordan meddelade han: ”Denna världens prins är dömd.” Detta är samme avsatte och misskrediterade Prins som en gång kallades ”Urantias Gud”.

53:8.6 (610.2) Mikaels sista åtgärd innan han lämnade Urantia var att erbjuda nåd åt Caligastia och Daligastia, men de avvisade hans ömsinta erbjudande. Caligastia, er avfallne Planetprins, är alltjämt fri på Urantia att fortsätta med sina nedriga planer, men han har absolut ingen makt att tränga in i människornas sinnen, inte heller kan närma sig deras själar för att fresta eller korrumpera dem såvida de inte verkligen önskar bli hemsökta av hans onda närvaro.

53:8.7 (610.3) Före Mikaels utgivning försökte dessa mörkrets härskare upprätthålla sin auktoritet på Urantia, och de trotsade envist de mindre och underordnade himmelska personligheterna. Men sedan den första pingstdagen är den förrädiske Caligastia och hans lika föraktliga medarbetare Daligastia servila inför det gudomliga majestätet hos Paradisets Tankeriktare och den beskyddande Sanningens Ande, Mikaels ande som har utgjutits över allt kött.

53:8.8 (610.4) Trots detta hade dock ingen fallen ande någonsin förmågan att invadera sinnena eller trakassera själarna hos Guds barn. Varken Satan eller Caligastia kunde någonsin beröra eller närma sig Guds trossöner; tron är en effektiv armering mot synd och orättfärdighet. Det är sant: ”Den som har blivit född av Gud, han tar sig till vara, och den onde rör honom inte.”

53:8.9 (610.5) I allmänhet när svaga och tygellösa dödliga anses stå under inflytande av djävlar och demoner domineras de endast av sina egna inneboende och fördärvade tendenser och leds iväg av sina egna naturliga böjelser. Djävulen har fått sig gottskrivet en hel del sådan ondska som han inte hade del i. Caligastia har varit jämförelsevis maktlös sedan Kristi kors.

9. Upprorets nuvarande tillstånd

53:9.1 (610.6) Under de första tiderna av Lucifers uppror erbjöd Mikael frälsning åt alla rebeller. Åt alla som visade prov på uppriktig ånger erbjöd han, efter att ha uppnått fullständig suveränitet i universumet, förlåtelse och återinsättande i någon form av universumtjänst. Ingen av ledarna accepterade detta barmhärtiga erbjudande. Men tusentals änglar och lägre klasser av himmelska varelser, inklusive hundratals Materiella Söner och Döttrar, tog emot den nåd som förkunnades av panoptierna och rehabiliterades vid tiden för Jesu uppståndelse för ett tusen nio hundra år sedan. Dessa varelser har sedan dess överförts till Faderns värld i Jerusem, där de tekniskt sett måste kvarhållas tills Uversas domstolar ger utslag i målet Gabriel mot Lucifer. Men ingen betvivlar att när förintelsedomen avkunnas undantas dessa ångerfulla och räddade personligheter från beslutet om utplånande. Dessa villkorligt frigivna själar arbetar nu tillsammans med panoptierna i uppgifterna med att ha vård om Faderns värld.

53:9.2 (611.1) Ärkeförrädaren har aldrig varit på Urantia sedan den tid då han försökte få Mikael att ge upp ändamålet med att fullfölja utgivningen och etablera sig slutgiltigt och säkert som ovillkorlig härskare över Nebadon. Då Mikael hade blivit det definitiva överhuvudet i Nebadons universum togs Lucifer i förvar av representanterna för Dagarnas Forna i Uversa och har sedan dess varit fånge på satellit nummer ett i Faderns grupp av övergångssfärer i Jerusem. Och här kan härskare i andra världar och i andra system se slutet för Satanias otrogna Härskare. Paulus visste om dessa upproriska ledares tillstånd efter Mikaels utgivning, ty han skrev om Caligastias förmän som ”ondskans andemakter i himlarymderna”.

53:9.3 (611.2) Då Mikael hade antagit den högsta överhögheten i Nebadon anhöll han hos Dagarnas Forna om befogenhet att internera alla de personligheter som var inblandade i Lucifers uppror i avvaktan på utslagen från superuniversumets domstolar i målet Gabriel mot Lucifer, vilket hade lämnats till behandling i högsta domstolen i Uversa för nästan två hundra tusen år sedan enligt er tidräkning. Beträffande gruppen i systemets huvudstad beviljade Dagarnas Forna Mikaels anhållan med endast ett enstaka undantag: Satan tilläts göra periodiska besök hos de avfallna prinsarna i de fallna världarna tills en annan Guds Son blev accepterad av dessa fallna världar, eller till den tid då domstolarna i Uversa påbörjade behandlingen av målet Gabriel mot Lucifer.

53:9.4 (611.3) Satan kunde komma till Urantia emedan ni inte hade någon högt uppsatt Son som bodde där — varken Planetprins eller Materiell Son. Makiventa Melkisedek har senare proklamerats som ställföreträdande Planetprins för Urantia, och påbörjandet av behandling av målet Gabriel mot Lucifer har gett signalen till att införa temporära regimer i alla isolerade världar. Det är sant att Satan gjorde periodiska besök hos Caligastia och andra av de fallna prinsarna ända fram till tiden för presentationen av dessa uppenbarelser, då den första domstolsbehandlingen av Gabriels vädjan om tillintetgörande av ärkerebellerna skedde. Satan hålls nu ovillkorligen häktad i Jerusems fängelsevärldar.

53:9.5 (611.4) Efter Mikaels sista utgivning har ingen i hela Satania önskat bege sig till fängelsevärldarna för att sköta om de internerade rebellerna. Och inga flera varelser har vunnits för förrädarens sak. Under ett tusen nio hundra år har ställningen varit oförändrad.

53:9.6 (611.5) Vi väntar oss inte att de nuvarande restriktionerna i Satania avlägsnas förrän Dagarnas Forna slutligt har expedierat ärkerebellerna. Systemets strömkretsar kommer inte att återställas så länge Lucifer lever. Under tiden är han helt inaktiv.

53:9.7 (611.6) Upproret har upphört i Jerusem. Det upphör i de fallna världarna så snart gudomliga Söner anländer. Vi tror att alla rebeller som någonsin kommer att ta emot nåd har gjort det. Vi emotser den blixtrande informationsutsändning som berövar dessa förrädare personlighetstillvaro. Vi väntar oss att domslutet i Uversa tillkännages genom utsändningen av det exekutionsmeddelande som åstadkommer förintelsen av dessa internerade rebeller. Då söker ni efter dem, men de står inte längre att finna. ”Och de som kände dig bland världarna skall förvånas över dig; du har varit en förskräckelse, men aldrig mera skall du vara det.” Och sålunda skall alla dessa ovärdiga förrädare ”bliva såsom hade de ej varit till”. Alla inväntar domen från Uversa.

53:9.8 (611.7) Men under tidsålder efter tidsålder har de sju fängelsevärldarna av andligt mörker i Satania utgjort en allvarlig varning för hela Nebadon; de har vältaligt och effektivt förkunnat den stora sanningen ”att syndarens väg är svår”; ”att i varje synd döljs fröet till dess egen förintelse”; att ”syndens lön är döden”.

53:9.9 (612.1) [Framfört av Manovandet Melkisedek, en tid knuten till konkursförvaltningen av Urantia.]





Back to Top