Urantiaboken - Kapitel 3. Guds egenskaper

(UF-SWE-001-2010-1)

Urantiaboken   

DEL I: Centraluniversumet och superuniverserna

Kapitel 3. Guds egenskaper



Kapitel 3. Guds egenskaper

3:0.1 (44.1) GUD är allestädes närvarande; den Universelle Fadern styr evighetens cirkel. Men i lokaluniverserna styr han i sina Skapande Paradissöners personer, såsom han även utger liv genom dessa Söner. ”Gud har givit oss evigt liv, och detta liv är i hans Söner.” Dessa Guds Skaparsöner är de personliga manifestationerna av honom själv i tidens sektorer och för de virvlande planeternas barn i rymdens evolverande universer.

3:0.2 (44.2) Dessa ytterst personaliserade Guds Söner kan klart urskiljas av de lägre klasserna av skapade förståndsvarelser, och på så sätt kompenserar de den infinite och därför mindre urskiljbare Faderns osynlighet. Den Universelle Faderns Paradisskaparsöner är en uppenbarelse av en annars osynlig varelse, osynlig på grund av absolutheten och infiniteten inneboende i evighetens cirkel och i Paradisgudomarnas personligheter.

3:0.3 (44.3) Skaparverksamheten är knappast en egenskap hos Gud; snarare utgör den sammanfattningen av hans väsen i funktion. Och denna skaparverksamhetens universella funktion yttrar sig evigt så som den betingas och kontrolleras av alla koordinerade egenskaper hos det Första Ursprungets och Centrets infinita och gudomliga verklighet. Vi tvivlar starkt på att något visst kännetecken hos det gudomliga väsendet kan anses föregå de övriga egenskaperna, men om så vore fallet skulle skaparverksamhetsdraget hos Gudomen föregå alla andra egenskaper, aktiviteter och kännetecken. Gudomens skaparverksamhet kulminerar i den universella sanningen om Guds Faderskap.

1. Guds allestädesnärvaro

3:1.1 (44.4) Förmågan hos den Universelle Fadern att överallt och samtidigt vara närvarande utgör hans allestädesnärvaro. Gud allena kan vara samtidigt på två ställen, på ett otal ställen. Gud är samtidigt närvarande ”uppe i himlen och nere på jorden”; såsom psalmisten utropade: ”Vart skall jag gå för din ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte?”

3:1.2 (44.5) ”’Jag är en Gud på nära håll såväl som i fjärran’, säger Herren. ’Är jag icke den som uppfyller himmel och jord?’” Den Universelle Fadern är hela tiden närvarande i alla delar och i alla hjärtan i sin vidsträckta skapelse. Han är ”uppfylld av honom som uppfyller allt i alla”, och den ”som verkar allt i alla”, och ytterligare är uppfattningen om hans personlighet sådan att ”himlen (universum) och himlarnas himmel (universernas universum) rymmer honom ju icke”. Det är bokstavligen sant att Gud är allt och i alla. Men inte ens det är hela Gud. Den Infinite kan slutligt uppenbaras endast i infiniteten; orsaken kan aldrig helt förstås genom en analys av dess verkan; den levande Guden är ojämförligt mycket större än totalsumman av skapelsen som har blivit till som ett resultat av den skapande verksamheten som kommer till uttryck i hans ofjättrade fria vilja. Gud uppenbaras överallt i världsalltet, men världsalltet kan aldrig innehålla eller omfatta Guds infinitet i dess helhet.

3:1.3 (45.1) Faderns närvaro vakar ständigt över totaluniversum. ”Han far fram från himlens ände, och hans bana sträcker sig till dess slut; och ingenting är gömt från ljuset därav.”

3:1.4 (45.1) Det är inte endast den skapade varelsen som lever i Gud, utan Gud lever också i den skapade varelsen. ”Vi vet att vi bor i honom, emedan han bor i oss; han har givit oss sin ande. Denna gåva från Paradisfadern är människans oskiljaktiga följeslagare.” ”Han är den alltid närvarande och allting genomträngande Guden.” ”Varje människobarn har den evige Faderns ande gömd i sitt sinne.” ”Människan går fram för att söka en vän, medan det finns en vän som lever i hennes eget hjärta.” ”Den sanna Guden är inte fjärran; han är en del av oss; hans ande talar från vårt inre.” ”Fadern lever i barnet. Gud är alltid med oss. Han är den eviga bestämmelsens ledsagande ande.”

3:1.5 (45.1) Sanningsenligt har det sagts om människosläktet: ”Ni är av Gud” ty ”den som lever i kärlek lever i Gud, och Gud i honom.” Även då ni gör orätt plågar ni gåvan från Gud i ert inre, ty Tankeriktaren måste gå igenom följderna av de onda tankarna tillsammans med det mänskliga sinne där den har inspärrats.

3:1.6 (45.1) Guds allestädesnärvaro är i verkligheten en del av hans infinita väsen; rymden utgör ingen barriär för Gudomen. Gud är, i fullkomlighet och utan begränsning, urskiljbart närvarande endast i Paradiset och i centraluniversumet. Han är inte på så sätt observerbart närvarande i de skapelser som cirklar runt Havona, för Gud har begränsat sin direkta och befintliga närvaro av hänsyn till suveräniteten och de gudomliga privilegierna som tillkommer de jämlika skaparna och härskarna över universerna i tid och rymd. Sålunda måste i begreppet gudomlig närvaro inrymmas ett vidsträckt område av manifestationer, både till sätt och till kanal, inkluderande den Evige Sonens, den Oändlige Andens och Paradisöns närvaroströmkretsar. Inte heller är det alltid möjligt att särskilja den Universelle Faderns närvaro från verksamheten som hans eviga jämlika och representanter står för; så fullkomligt tillfredsställer de alla de infinita anspråk som hans oföränderliga syfte ställer. Men detta gäller inte personlighetsströmkretsen och Riktarna; här verkar Gud unikt, direkt och exklusivt.

3:1.7 (45.1) Den Universelle Övervakaren är potentiellt närvarande i Paradisöns gravitationskretsar i alla delar av universum i alla tider och i samma utsträckning, i enlighet med massan, som svar på de fysiska krav som ställs på hans närvaro och på grund av den inherenta egenskapen hos all skapelse, som gör att alla ting håller sig till och existerar i honom. Likaså är det Första Ursprunget och Centret potentiellt närvarande i det Okvalificerade Absolutet, förrådet för de oskapade universerna i den eviga framtiden. Gud genomströmmar sålunda potentiellt de fysiska universerna, förgångna, nuvarande och framtida. Han är den ursprungliga grundvalen för sammanhållningen av den så kallade materiella skapelsen. Denna icke-andliga gudomspotential blir aktuell här och var på de fysiska existensernas nivå genom att någon av hans exklusiva representanter på ett oförklarligt sätt inträder på scenen för universumverksamheten.

3:1.8 (45.1) Guds sinnesnärvaro är korrelerad med Samverkarens, den Oändlige Andens, absoluta sinne, men i de finita skapelserna kan den bättre urskiljas i Paradishärskarandarnas överallt fungerande kosmiska sinne. Så som det Första Ursprunget och Centret är potentiellt närvarande i Samverkarens sinnesströmkretsar, så är han även potentiellt närvarande i det Universella Absolutets spänningar. Människosinnet är emellertid en utgivning från Samverkarens Döttrar, de evolverande universernas Gudomliga Omvårdare.

3:1.9 (46.1) Den Universelle Faderns överallt närvarande ande är koordinerad med verksamheten som utförs av den Evige Sonens universella andenärvaro och med Gudomsabsolutets evigtvarande gudomliga potential. Varken den Evige Sonens och hans Paradissöners andliga verksamhet eller den Oändlige Andens sinnesutgivningar förefaller att utesluta Tankeriktarnas direkta verksamhet – Tankeriktarna som är Gudsfragment i hjärtana på hans skapade barn.

3:1.10 (46.2) Vad beträffar Guds närvaro på en planet, i ett system, en konstellation eller ett universum, så är graden av hans närvaro i någon skapelseenhet ett mått på graden av den Suprema Varelsens evolverande närvaro: den bestäms av det totala erkännandet av Gud och lojaliteten mot honom hos den vidsträckta universumorganisationen ända ned till själva systemen och planeterna. När en del planeter (eller rentav system) har störtat sig djupt ned i andligt mörker är det därför ibland i hopp om att kunna skydda och säkra dessa faser av Guds närvaro som dessa på sätt och vis sätts i karantän eller delvis isoleras från kontakt med skapelsens större enheter. Och allt detta är, så som det fungerar på Urantia, andligen en försvarsreaktion hos majoriteten av världarna för att så långt som möjligt bespara dem från att få lida de isolerande konsekvenserna av de alienerande handlingarna som utförs av en egensinnig, orättfärdig och upprorisk minoritet.

3:1.11 (46.3) Medan Fadern som förälder genomströmmar alla sina söner – alla personligheter – begränsas hans inflytande över dem beroende på hur långt avlägset deras ursprung är från Gudomens Andre och Tredje Person och ökas då de på vandringen mot sin ödesbestämmelse närmar sig dessa nivåer. Guds närvaro som ett faktum i varelsernas sinne bestäms av om ett fragment av Fadern, sådant som en Mysterieledsagare, dväljs i deras inre eller inte, medan hans effektiva närvaro bestäms av den grad av samarbete som dessa Riktare i människans inre erbjuds av de sinnen de vistas i.

3:1.12 (46.4) Fluktuationerna i Faderns närvaro beror inte på föränderlighet hos Gud. Fadern drar sig inte tillbaka till avskildheten för att han har blivit ringaktad; hans tillgivenhet fjärmas inte som följd av den skapade varelsens missgärningar. Snarare bestämmer hans barn, som har fått förmågan att välja (beträffande honom själv), då de gör detta val, direkt graden och begränsningarna av Faderns gudomliga inflytande i deras egna hjärtan och deras egna själar. Fadern har fritt givit sig till oss utan begränsning och utan att favorisera någon. Han gör inte skillnad på person, planet, system eller universum. I tidens sektorer hedrar han på ett särskilt sätt endast Gud den Sjufaldiges Paradispersonligheter, de jämlika skaparna av de finita universerna.

2. Guds infinita makt

3:2.1 (46.5) Alla universer vet att ”Herren Gud härskar allsmäktig”. Denna världs och andra världars angelägenheter övervakas gudomligt. ”Han gör enligt sin vilja bland himlens härskaror och bland jordens bebyggare.” Det är evigt sant: ”det finns ingen makt som inte är av Gud.”

3:2.2 (46.6) Inom gränserna för det som är förenligt med det gudomliga väsendet är det ordagrant sant att ”allting är möjligt för Gud.” De långt utdragna utvecklingsprocesserna för folk, planeter och universer står under universumskaparnas och -administratörernas fullkomliga kontroll. De framträder enligt den Universelle Faderns eviga syfte och framskrider i harmoni och ordning och i enlighet med Guds allvisa plan. Det finns endast en lagstiftare. Han uppehåller världarna i rymden och svingar universerna runt det eviga kretsloppets ändlösa cirkel.

3:2.3 (47.1) Av alla gudomliga egenskaper är hans allmakt bäst förstådd, i synnerhet så som den kommer till uttryck i det materiella universumet. Sedd som en oandlig företeelse är Gud energi. Att konstatera detta fysiska faktum bygger på den ofattbara sanningen, att det Första Ursprunget och Centret är den ursprungliga orsaken till de universella fysiska företeelserna i hela rymden. Från denna gudomliga aktivitet härleds all fysisk energi och andra materiella manifestationer. Ljus, dvs. ljus utan värme, är en annan icke-andlig manifestation av Gudomen. Och det finns ännu en annan form av icke-andlig energi som praktiskt taget är okänd på Urantia; den är tills vidare oupptäckt.

3:2.4 (47.2) Gud kontrollerar all makt; han har gjort ”en väg för blixten”; han har bestämt strömkretsarna för all energi. Han har bestämt tiden och sättet för manifestationerna av alla former av energi-materia. Och allt detta hålls för evigt i hans eviga grepp – i gravitationskontrollen med dess centrum i det nedre Paradiset. Den evige Gudens ljus och energi kretsar sålunda för evigt längs hans majestätiska strömkrets, den ändlösa men välordnade processionen av stjärnhopar som bildar universernas universum. Hela skapelsen kretsar evigt runt alla tings och varelsers Paradispersonlighetscentrum.

3:2.5 (47.3) Faderns allmakt gäller den absoluta nivåns dominans överallt; på den nivån kan de tre energierna – den materiella, den sinnesmässiga och den andliga – inte i den omedelbara närheten till honom, som är alltings Ursprung, särskiljas från varandra. De skapade varelsernas sinne, som varken är paradismonota eller paradisande, reagerar inte direkt för den Universelle Fadern. Gud anpassar sig till det ofulländade sinnet – hos de dödliga på Urantia genom Tankeriktarna.

3:2.6 (47.4) Den Universelle Fadern är inte en obeständig kraft, en skiftande styrka eller en fluktuerande energi. Faderns makt och visdom är helt tillfyllest för att klara av alla svårigheter i universum. Då de nödsituationer som hör till människans erfarenhet uppkommer, har han förutsett dem alla, och därför reagerar han inte på universums angelägenheter på ett frånvänt sätt utan fastmer i enlighet med den eviga vishetens bud och det infinita omdömets krav. Oberoende av hur det ser ut fungerar Guds makt i universum inte som en blind kraft.

3:2.7 (47.5) Det uppkommer verkligen sådana situationer då det förefaller som om nödfallsbeslut hade fattats, naturlagarna åsidosatts, missanpassningar observerats och ansträngningar gjorts för att rätta till situationen; men så är inte fallet. Sådana uppfattningar om Gud har sitt ursprung i er begränsade synvinkel, er finita fattningsförmåga och er inskränkta granskning; en sådan missuppfattning om Gud beror på er djupa okunskap om existensen av världens högre lagar, storheten hos Faderns karaktär, infiniteten hos hans egenskaper och det faktum att han har en fri vilja.

3:2.8 (47.6) De planetariska varelserna som Guds ande bor i, utspridda vitt och brett inom rymdens universer, är närapå oändliga till antal och klass, deras intellekt är så olika, deras sinnen så begränsade och ibland så grova, deras vision så beskuren och lokal, att det nästan är omöjligt att formulera generaliseringar av lagar som tillräckligt utförligt skulle uttrycka Faderns infinita egenskaper och samtidigt i någon mån förstås av dessa skapade förståndsvarelser. För dig, skapad varelse, förefaller därför den allsmäktige Skaparens många handlingar att vara godtyckliga, lösryckta och inte sällan hjärtlösa och grymma. Men igen försäkrar jag dig att detta inte är sant. Guds göranden är alla ändamålsenliga, intelligenta, visa, vänliga och för evigt med hänsyn till det högsta goda, inte alltid för en enskild varelse, en enskild ras, en enskild planet eller rentav ett enskilt universum; men de är för välfärden och det högsta goda hos alla berörda, från de lägsta till de högsta. I tidens epoker kan välfärden för delen ibland förefalla att skilja sig från välfärden för helheten; i evighetens cirkel existerar inte sådana skenbara skillnader.

3:2.9 (48.1) Vi är alla en del av Guds familj, och vi måste därför ibland bli delaktiga av familjedisciplinen. Många av Guds handlingar som upprör och förvirrar oss är resultatet av allvisa slutliga avgöranden och beslut, som befullmäktigar Samverkaren att verkställa valet enligt det infinita sinnets ofelbara vilja, att genomföra besluten fattade av den perfekta personligheten, vars överblick, vision och omsorg omfattar den högsta och eviga välfärden hos hela hans omfattande och vidsträckta skapelse.

3:2.10 (48.2) Sålunda utgör ert lösryckta, smala, finita, grova och mycket materialistiska synsätt och de begränsningar som är en del av naturen hos er, ett sådant handikapp att ni inte kan se, förstå eller känna till visheten och godheten i många av de gudomliga handlingarna som för er förefaller fulla av förkrossande grymhet och som ser ut att kännetecknas av den yttersta likgiltighet för era medvarelsers välbefinnande och välfärd, för deras planetariska lycka och personliga välgång. Det är på grund av människosynens gränser, det är på grund av er begränsade förståelse och finita fattningsförmåga som ni missförstår Guds motiv och förvränger hans syften. Men det händer mycket i de evolutionära världarna som inte är den Universelle Faderns personliga verk.

3:2.11 (48.3) Den gudomliga allmakten är perfekt koordinerad med de övriga egenskaperna som kännetecknar Guds personlighet. Guds makt är i normala fall begränsad i sina andliga manifestationer i universum endast av tre förhållanden eller situationer:

3:2.12 (48.4) 1. Av Guds väsen, i synnerhet av hans oändliga kärlek, av sanning, skönhet och godhet.

3:2.13 (48.5) 2. Av Guds vilja, av hans barmhärtighet och faderliga förhållande till universums personligheter.

3:2.14 (48.6) 3. Av Guds lag, av den eviga Paradistreenighetens rättfärdighet och rättvisa.

3:2.15 (48.6) Gud är obegränsad till makten, gudomlig till väsendet, slutlig till viljan, infinit till egenskaperna, evig till visdomen och absolut till verkligheten. Men alla dessa karakteristika hos den Universelle Fadern är förenade i Gudomen och universellt uttryckta i Paradistreenigheten och i Treenighetens gudomliga Söner. I övrigt är allting som har med Gud att göra, utanför Paradiset och centraluniversumet Havona, begränsat av den Supremes evolutionära närvaro, betingat av den Ultimates eventuerade närvaro och koordinerat av de tre existentiella Absoluten: Gudomsabsolutet, det Universella Absolutet och det Okvalificerade Absolutet. Och Guds närvaro är sålunda begränsad emedan detta är Guds vilja.

3. Guds universella kunskap

3:3.1 (48.8) ”Gud vet allt.” Det gudomliga sinnet är medvetet om och förtroget med hela skapelsens tankar. Hans kunskap om händelserna är universell och fulländad. De gudomliga väsen som utgår från honom är en del av honom; han som ”håller skyarna i jämvikt” är också ”fullkomlig i kunskap”. ”Herrens ögon är överallt.” Er store lärare sade om de obetydliga sparvarna: ”Inte en av dem faller till jorden utan min Faders vetskap”, och även, ”på er är till och med huvudhåren allesammans räknade”. ”Han bestämmer stjärnornas mängd, han nämner dem alla vid namn.”

3:3.2 (49.1) Den Universelle Fadern är den ende personligheten i hela universum som faktiskt känner till antalet stjärnor och planeter i rymden. Varje universums alla världar är ständigt inom Guds medvetande. Han säger också: ”Jag har nogsamt sett mitt folks betryck, jag har hört hur de ropar, jag vet vad de måste lida.” Ty ”från himlen skådar Herren ned; han ser alla människors barn; från sin boning blickar han ned till alla dem som bor på jorden”. Varje skapat barn kan i sanning säga: ”Han vet vilken väg jag vandrar, och när han har prövat mig skall jag befinnas lik guld.” ”Gud vet när vi sitter ned eller står upp; han förstår våra tankar fjärran ifrån och är förtrogen med alla våra vägar.” ”Allting som vi har att göra med är naket och öppet för hans ögon.” Och det borde vara en verklig tröst för varje människa att förstå att ”han vet vad för ett verk ni är; han tänker att ni är stoft.” Då Jesus talade om den levande Guden sade han: ”Er Fader vet vad ni behöver redan innan ni ber honom.”

3:3.3 (49.2) Gud besitter en obegränsad makt till att veta allting; hans medvetande är universellt. Hans personliga strömkrets omfattar alla personligheter, och hans vetskap om till och med de ringa varelserna kompletteras indirekt genom den nedstigande serien av gudomliga Söner och direkt genom Tankeriktarna i människans inre. Och ytterligare är den Oändlige Anden ständigt allestädes närvarande.

3:3.4 (49.3) Vi är inte helt säkra på om Gud väljer att på förhand känna till syndfulla tilldragelser. Men även om Gud på förhand skulle känna till de handlingar som hans barn av fri vilja företar sig, så åsidosätter en sådan förhandskunskap inte på minsta sätt deras frihet. En sak är säker: Gud blir aldrig överraskad.

3:3.5 (49.4) Allmakt betyder inte makt att göra det ogörbara, det ogudalika. Inte heller betyder allvetande kunskap om det som man inte kan veta. Men sådana uttalanden kan knappast göras förståeliga för det finita sinnet. Den skapade kan knappast förstå omfattningen av och begränsningarna i Skaparens vilja.

4. Guds gränslöshet

3:4.1 (49.5) Gudomens successiva utgivningar av sig själv till universerna efterhand som dessa uppkommer minskar på intet sätt potentialen av makt eller mängden av visdom, så som de ständigt dväljs och vilar i Gudomens centrala personlighet. Gud har aldrig minskat något av sitt innehav av potentialen för kraft, vishet och kärlek och inte heller förlorat någon av egenskaperna i sin lysande personlighet som följd av sin frikostiga utgivning av sig själv åt Paradissönerna, till sina underordnade skapelser och åt de mångahanda varelserna i dem.

3:4.2 (49.6) Skapandet av varje nytt universum förutsätter en ny justering av gravitationen; men även om skapelsen skulle fortgå obegränsat, evigt, intill det infinita så att den materiella skapelsen till slut skulle existera utan begränsningar, så skulle makten och styrkan till kontroll och koordinering, som ligger i Paradisön, befinnas motsvara och räcka till för styrandet, kontrollen och koordineringen av ett sådant infinit universum. Och efter det att obegränsad kraft och styrka skulle ha utgivits till ett gränslöst universum skulle den Infinite fortfarande vara överladdad med samma grad av kraft och energi; det Okvalificerade Absolutet skulle alltjämt vara oförminskat; Gud skulle fortfarande ha samma infinita potential, som om kraft, energi och styrka aldrig hade utgjutits för utrustandet av universum efter universum.

3:4.3 (50.1) Så är det också med visdomen: det faktum att sinne så fritt distribueras för tänkande i världarna utarmar på intet sätt den gudomliga visdomens centrala källa. Då universerna mångfaldigas och antalet varelser i världarna ökar intill gränsen för fattningsförmågan, och om sinne fortsättningsvis och utan slut utges till dessa varelser, hög som låg, kommer Guds centrala personlighet fortfarande att omfatta samma eviga, infinita och allvisa sinne.

3:4.4 (50.2) Att han sänder ut andebudbärare från sig själv för att dväljas i män och kvinnor i er värld och i andra världar minskar på intet sätt hans förmåga att verka som en gudomlig och allsmäktig andepersonlighet; och det finns absolut ingen gräns för omfattningen eller antalet av sådana Andeledsagare, som han kan eller kan tänkas sända ut. Detta givande av sig själv till sina varelser skapar en gränslös, nästan ofattbar framtida möjlighet av progressiva och successiva existenser för dessa gudomligt utrustade dödliga. Och denna överflödande distribution av sig själv i form av dessa omvårdande andeväsen minskar på intet sätt visdomen i och fullkomligheten av den sanning och kunskap som vilar i den allvise, allvetande och allsmäktige Faderns person.

3:4.5 (50.3) För de dödliga i tiden existerar en framtid, men Gud bebor evigheten. Fastän jag kommer nästan från Gudomens hemvist kan jag inte drista mig att tala med fulländad förståelse beträffande infiniteten hos många av de gudomliga egenskaperna. Endast ett infinitetens sinne kan fullt förstå existensens infinitet och handlingens evighet.

3:4.6 (50.4) Den dödliga kan omöjligen förstå sig på den himmelske Faderns oändlighet. Det finita sinnet kan inte tänka sig igenom en sådan absolut sanning eller ett sådant absolut faktum. Men samma finita människovarelse kan faktiskt känna — bokstavligen erfara – den fulla och oförminskade verkan av en sådan infinit Faders KÄRLEK. En sådan kärlek kan i sanning upplevas, men fastän upplevelsekvaliteten är obegränsad är kvantiteten av en sådan upplevelse strikt begränsad av människans förmåga till andlig mottaglighet och av den därmed förbundna förmågan att i gengäld älska Fadern.

3:4.7 (50.5) Finit uppskattning av infinita kvaliteter överstiger vida den logiskt begränsade förmågan hos den skapade emedan människan har gjorts till Guds avbild – inne i henne lever ett fragment av infiniteten. Därför sker människans enklaste och dyrbaraste närmande till Gud av och genom kärleken, ty Gud är kärleken. Och allt i ett sådant unikt förhållande innebär en faktisk erfarenhet i kosmisk sociologi, förhållandet mellan Skapare och skapad – tillgivenheten mellan Far och barn.

5. Faderns högsta styre

3:5.1 (50.6) I sin kontakt med skapelserna efter Havona utövar den Universelle Fadern inte sin infinita makt och slutliga auktoritet genom direkt förmedling, utan fastmer genom sina Söner och deras underordnade personligheter. Och Gud gör allt detta av sin egen fria vilja. Om situationen så skulle kräva, om det gudomliga sinnet så ville göra, kunde all delegerad makt utövas direkt; men som regel sker detta endast om den delegerade personligheten inte fullgör sitt gudomliga förtroendeuppdrag. Vid sådana tillfällen, vid sådan försummelse och inom gränserna för reserverad gudomlig makt och potential verkar Fadern självständigt och enligt de beslut han själv fattar; och detta val kännetecknas alltid av ofelbar fulländning och infinit visdom.

3:5.2 (51.1) Fadern härskar genom sina Söner; ned genom hela universumorganisationen löper en obruten kedja av härskare som slutar med Planetprinsarna, som länkar ödet på de evolutionära sfärerna inom Faderns vida domäner. Det är inte endast ett poetiskt uttryck som säger: ”Jorden är Herrens, och allt vad därpå är.” ”Han avsätter konungar och tillsätter konungar.” ”De Högste råder över människors riken.”

3:5.3 (51.2) I besluten i människornas hjärtan får den Universelle Fadern inte alltid igenom sin vilja; men i beteendet och ödesbestämmelsen för en planet förverkligas alltid den gudomliga planen; vishetens och kärlekens eviga syfte segrar.

3:5.4 (51.3) Jesus sade: ”Min Fader, som har gett mig dem, är större än alla, och ingen kan rycka dem ur min Faders hand.” Då ni ser en glimt av den mångskiftande verksamheten i Guds närapå gränslösa skapelse och betraktar dess häpnadsväckande ofantlighet kan ni kanske vackla i er uppfattning om hans överhöghet, men ni borde inte tvivla på att han tryggt och för evigt tronar i alltings Paradiscentrum som den välvillige Fadern för alla förståndsvarelser. Det finns endast ”en Gud som är allas Fader, som är över alla och i alla”, ”ja han är till före allt annat, och alltsammans äger bestånd i honom.”

3:5.5 (51.4) Livets osäkerhet och svårigheterna i tillvaron motsäger på intet sätt uppfattningen om Guds universella suveränitet. Allt liv bland evolutionära varelser omges av vissa oundvikligheter. Betänk följande:

3:5.6 (51.5) 1. Är mod — karaktärsstyrka – önskvärt? Då måste människan fostras i en omgivning som gör det nödvändigt att kämpa med svårigheter och reagera på besvikelser.

3:5.7 (51.6) 2. Är altruism — att tjäna ens nästa – önskvärd? Då måste livserfarenheten erbjuda möjligheter att möta situationer av social ojämlikhet.

3:5.8 (51.7) 3. Är hopp — förtröstans storhet – önskvärt? Då måste människan i sin tillvaro ständigt möta otrygghet och upprepad osäkerhet.

3:5.9 (51.8) 4. Är tro — människotankens högsta försäkran – önskvärd? Då måste människans sinne befinna sig i den besvärliga situation där det ständigt vet mindre än det kan tro.

3:5.10 (51.9) 5. Är kärlek till sanningen och villigheten att gå vart den än leder önskvärd? Då måste människan växa upp i en värld där misstag finns till hands och osanning alltid är möjlig.

3:5.11 (51.10) 6. Är idealism — uppfattning och begrepp som närmar sig det gudomliga – önskvärd? Då måste människan kämpa i en omgivning av relativ godhet och skönhet, i förhållanden som stimulerar den okuvliga strävan efter det som är bättre.

3:5.12 (51.11) 7. Är lojalitet — hängivenhet för den högsta plikten – önskvärd? Då måste människan leva bland möjligheterna till förräderi och desertering. Tapperheten i plikttrogenheten ligger i den underförstådda faran av försummelse.

3:5.13 (51.12) 8. Är osjälviskhet — självförsakelsens ande – önskvärd? Då måste de dödliga leva ansikte mot ansikte med det ständiga kravet på erkänsla och ärebetygelser från det ofrånkomliga jaget. Människan kunde inte dynamiskt välja det gudomliga livet om det inte funnes något jag-liv att försaka. Människan kunde aldrig få ett frälsande tag i rättfärdigheten om det inte funnes något potentiellt ont som genom sin kontrast skulle upphöja och särskilja det goda.

3:5.14 (51.13) 9. Är välbefinnande — den tillfredsställelse lyckan ger – önskvärt? Då måste människan leva i en värld där plågan som ett alternativ och lidandet som en sannolikhet ständigt är närvarande erfarenhetsmässiga möjligheter.

3:5.15 (52.1) Överallt i universum betraktas varje enhet som en del av helheten. Enhetens överlevnad är beroende på samarbete med helhetens plan och syfte, den helhjärtade önskan och fulländade villigheten att göra Faderns gudomliga vilja. Den enda evolutionära världen utan misstag (utan möjlighet till oklokt omdöme) vore en värld utan fritt förstånd. I universumet Havona finns det en miljard perfekta världar med sina perfekta invånare, men den evolverande människan måste vara felbar om hon skall vara fri. Det fria och oerfarna förståndet kan omöjligen till en början vara ständigt vist. Möjligheten att missta sig i sitt omdöme (det onda) blir synd först när människans vilja medvetet godkänner och avsiktligt omfattar ett överlagt omoraliskt omdöme.

3:5.16 (52.2) Den fulla uppskattningen av det sanna, det sköna och det goda är inbyggd i det gudomliga universumets fullkomlighet. Havona-världarnas invånare behöver inte de relativa värdenivåernas potential för att stimulera sina val; sådana perfekta varelser kan identifiera och välja det goda trots avsaknaden av alla kontrasterande och tankeframtvingande moralsituationer. Men alla sådana fullkomliga varelser är till sin moraliska natur och andliga status vad de är enbart på grund av att de finns till. De har erfarenhetsmässigt förtjänat framsteg endast inom ramen för sin medfödda status. Den dödliga människan förtjänar även sin status som uppstigningskandidat genom sin egen tro och sitt eget hopp. Allt det gudomliga som människans sinne fattar och människans själ tillägnar sig är ett erfarenhetsmässigt resultat; det är en verklighet som hör till den personliga erfarenheten och som därför är en enastående ägodel i motsats till den inherenta godheten och rättfärdigheten hos de ofelbara Havona-personligheterna.

3:5.17 (52.3) Havona-varelserna är naturligt tappra, men de är inte modiga i mänsklig bemärkelse. De är medfött vänliga och hänsynsfulla men knappast altruistiska på människors vis. De ser fram emot en angenäm framtid men är inte hoppfulla på det utsökta sätt som de tillitsfulla dödliga på de osäkra evolutionära sfärerna. De har en tro på stabiliteten i universum, men de är ytterst främmande för den frälsande tro med vilken den dödliga människan kliver från djurets nivå upp till Paradisets portar. De älskar sanningen, men de vet inget om dess själsfrälsande egenskaper. De är idealister, men de föddes som sådana; de är helt ovetande om hänryckningen i att bli det genom stimulerande val. De är lojala, men de har aldrig upplevt den spännande rysningen av helhjärtad och intelligent plikttrogenhet inför frestelsen till försummelse. De är osjälviska, men de uppnådde aldrig dessa erfarenhetsnivåer genom att storslaget besegra ett stridande jag. De njuter av välbefinnande, men de förstår inte sötman i flykten till välbefinnande från den potentiella plågan.

6. Faderns överhöghet

3:6.1 (52.4) Med gudomlig osjälviskhet, med utsökt generositet avstår Fadern auktoritet och delegerar makt, men han är fortfarande den förnämste; hans hand vilar på omständigheternas mäktiga hävstång i universums världar; han har förbehållit sig alla slutliga avgöranden, han för ofelbart sitt eviga syftes allsmäktiga veto-spira med oemotsäglig auktoritet över den vida, virvlande och evigt kretsande skapelsens välfärd och ödesbestämmelse.

3:6.2 (52.5) Guds suveränitet är obegränsad; detta är hela skapelsens fundamentala faktum. Universum var inte oundvikligt. Universum är inte en tillfällighet, inte heller finns det till av sig självt. Universum är ett skapelseverk och är därför helt och hållet underställt Skaparens vilja. Guds vilja är gudomlig sanning, levande kärlek; därför kännetecknas de skapelser som går mot fulländning i de evolutionära universerna av godhet – närhet till gudomligheten – eller potentiell ondska – avlägsenhet från gudomligheten.

3:6.3 (53.1) All religionsfilosofi kommer förr eller senare fram till uppfattningen om ett enhetligt universumstyre, uppfattningen om en ende Gud. Orsakerna i universum kan inte vara lägre än följderna i universum. Källan till universumlivets strömmar och till det kosmiska sinnet måste ligga ovanför nivån för deras manifestation. Människans sinne kan inte följdriktigt förklaras utgående från tillvarons lägre klasser. En sann förståelse av människans sinne är möjlig endast genom insikt om att högre nivåer av tänkande och målmedveten vilja är reella. Människan som moralvarelse är oförklarlig om inte den Universelle Fadern erkänns som en realitet.

3:6.4 (53.2) Filosofen som hyllar en mekanistisk uppfattning förklarar sig förkasta idén om en universell och suverän vilja, uttryckligen den suveräna vilja vars aktivitet i omsorgsfullt utarbetande av lagarna i universum han så djupt vördar. Vilken oavsiktlig högaktning visar inte mekanisten Skaparen av lagarna, då han anser dessa lagar vara självverkande och självförklarande!

3:6.5 (53.3) Det är en stor blunder att göra Gud mänsklig, annat än när det gäller Tankeriktaren i människans inre, men det är dock inte lika dumt som att helt mekanisera idén om det Första Stora Ursprunget och Centret.

3:6.6 (53.4) Lider Paradisfadern? Jag vet inte. Skaparsönerna kan helt säkert lida och gör det stundom, såsom de dödliga. Den Evige Sonen och den Oändlige Anden lider på ett modifierat sätt. Jag tror att den Universelle Fadern lider, men jag kan inte förstå hur; kanske genom personlighetsströmkretsen eller genom den individualitet som Tankeriktarna och andra utgivningar av hans eviga väsen har. Han har sagt om de dödligas släkten: ”I alla era bedrövelser är jag bedrövad.” Han upplever otvivelaktigt en faderlig och medkännande förståelse; kanske han kan verkligen lida, men jag förstår inte det lidandets natur.

3:6.7 (53.5) Den infinite och evige Härskaren över universernas universum är makt, form, energi, process, mönster, princip, närvaro och idealiserad verklighet. Men han är mera; han är personlig; han utövar en suverän vilja, upplever gudomlighetens självmedvetande, verkställer ett skapande sinnes beslut, ägnar sig med tillfredsställelse åt att uppnå ett evigt syfte och uppvisar en Faders kärlek och tillgivenhet för sina barn i universum. Och alla dessa mera personliga drag hos Fadern kan bättre förstås genom att observera dem så som de uppenbarades i Mikaels, er Skaparsons, utgivningsliv då han befann sig inkarnerad på Urantia.

3:6.8 (53.6) Gud Fadern älskar människorna; Gud Sonen tjänar människorna; Gud Anden inspirerar universums barn evigt uppåt i äventyret att finna Gud Fadern på de sätt som har bestämts av Guds Söner genom Gud Andens älskvärda omvårdnad.

3:6.9 (53.7) [I egenskap av den Gudomlige Rådgivare som har fått i uppdrag att framföra uppenbarelsen om den Universelle Fadern har jag fortsatt med denna förklaring av Gudomens attribut.]





Back to Top